|
Efter 2004 års
utmärkta studie i pennalism, Once Upon a Time in Highschool,
är före detta poeten och författaren Yoo Ha tillbaka i
regissörsstolen med A Dirty Carnival, del två i en planerad
trilogi på temat våld. Från sjuttiotal och skolmiljö
förflyttar Yoo i A Dirty Carnival handlingen till nutid och de
koreanska brottssyndikatens sfär, vars representanter, med
Kwon Sang-Woos ord i Once Upon a Time in Highschool, tidigt
lärt sig att använda knytnävarna istället för ord.
29-årige Kim Byung-Doo, i unge TV-aktören Jo In-Seongs
tolkning, har svårt att avancera inom det kriminella
nätverket. Hans ställning som indrivare av lån på låg nivå
förblir konstant, samtidigt som han ser yngre kollegor stiga i
graderna i takt med nya arbetsuppgifter. De ekonomiska
påfrestningarna börjar också bli märkbara för Byung-Doo, som
förutom sina underordnade inom organisationen även har en
sjuklig mor, därtill syster och bror att försörja. Ett oväntat
tillfälle till avancemang presenterar sig emellertid när
högsta chefen Hwang, spelad av Cheon Ho-Jin med både
katastrofer som Vampire Cop Ricky och framgångar som Crying
Fist på sin meritlista, uttrycker ett önskemål om att få en
enträgen åklagare permanent avlägsnad. Byung-Doo tar sig an
uppgiften, vinner Hwangs förtroende och hamnar i smöret.
Samtidigt utsätter han hela organisationen för en onödig risk
och ett internt och våldsamt maktspel inleds. Parallellt med
dessa händelser åtar sig Byung-Doo dessutom ett uppdrag som
teknisk konsult åt sin vän Min-Ho, gestaltad av den för mig
obekante Nam Goong-Min, precis i färd med att påbörja
inspelningen av en gangsterfilm. Min-Hos konstnärliga
intressen för den undre världen visar sig dock vara oförenliga
med realiteterna i densamma vilket innebär ytterligare problem
för Byung-Doo.
Yoo Has förmåga att berätta historier som är engagerande och
trovärdiga på film är kanske hans främsta tillgång som
regissör och helt säkert en effekt av hans litterära bakgrund.
Manuset till A Dirty Carnival innehåller genuint levande och
utvecklade rollfigurer. Yoo är dessutom noga med detaljer och
lämnar inga utrymmen för logiska luckor. Att själva
berättelsen är ganska traditionell är av mindre betydelse.
Inom ramarna för gangsterfilmens konventioner utspelar sig ett
mänskligt drama i vilket Yoo ställer frågor kring människors
föreställningar om familj, lojalitet, och pliktkänsla, viktiga
begrepp med närmast samhällsbärande funktion i dagens
Sydkorea.
A Dirty Carnival är ett försök att beskriva våld som socialt
fenomen, att i fiktiv form undersöka hur samhället förvandlar
vanliga, hyggliga medborgare till våldsamma individer. I Once
Upon a Time in Highschool skildrade Yoo skolans roll i denna
omänskliga institutionaliseringsprocess. I A Dirty Carnival
riktar han uppmärksamheten mot vuxenlivet i sin helhet,
inklusive de krav och påfrestningar som följer av att leva i
ett ultramaterialistiskt konsumtionssamhälle där social status
är avhängig materiell framgång. Filmens kriminella gängmiljö
kan sägas utgöra ett extremt men illustrativt exempel på de
maktstrukturer som influerar människors beteende i en krävande
och hierarkisk samhällsordning.
De organiserade brottslingarna i A Dirty Carnival betraktar
följaktligen sin verksamhet ungefär som ett normalt
lönearbete. Byung-Doos chef går till kontoret varje morgon
precis som vanliga kontorsanställda, medan hans personal
diskuterar i vilken riktning deras karriärer håller på att
utvecklas. Gangster är bara en etikett, förklarar Byung-Doo
för sin ängsliga flickvän Hyun-Joo, en formulering som lika
gärna kunde ha varit hämtad från Ryoo Seung-Beoms
knarklangare/riskkapitalist i Choi Hos sevärda Bloody Tie. Det
råder också ett analogt förhållande mellan den kriminella
organisationen och Byung-Doos familj, men eftersom separata
koder gäller för de båda familjerna får begrepp som lojalitet
och tillit olika betydelse i respektive sammanhang. Därmed
blir också följderna katastrofala när de olika kodsystemen
förväxlas.
Det går inte att bortse ifrån att A Dirty Carnival stundtals
är en mycket våldsam film, vilket heller inte är meningen. Det
skall både synas och höras att det gör ont när järnrör träffar
kroppens mjukdelar. Actionscenerna i A Dirty Carnival saknar
noirgenrens patenterade slow-motionsekvenser och stilfullt
koreograferade slagsmål. Teknik och skönhet har gett vika för
realistiskt och brutalt våld med en närmast dokumentär prägel,
tänkt att avspegla karaktärernas eruptiva inre tillstånd. Tack
vare konceptet med en filminspelning i själva filmen får Yoo
Ha också ett utmärkt tillfälle att parodiera, inte bara sig
själv och sina egna brister, utan även regissörskollegornas
tveksamt glamorösa inställning till filmvåld i ett par scener
som osar självironi och satir.
A Dirty Carnival bjuder inte på några sensationella
skådespelarprestationer, men samtliga aktörer i ensemblen gör
ett godkänt jobb. Mest överraskande är det på papperet osäkra
kortet Jo In-Seongs insats, som för övrigt gav honom en
utmärkelse för bästa manliga huvudroll på Korea Film Awards.
Jos spensliga uppenbarelse och något bräckliga framtoning
visar sig vara utomordentligt effektfull i de ögonblick då
Byung-Doo tvekar eller visar osäkerhet och kontrasterar skarpt
mot den machomentalitet som råder i de miljöer han vistas i.
Ödesdramat om Byung-Doos uppgång och fall förtjänar utan
tvekan att utnämnas till en av årets bästa filmer och sprider
därmed lite ljus över ett i övrigt ganska mörkt koreanskt
filmår. |