A tale of two sisters har varit en av dom senaste årens stora omtalade asiatiska filmer som gett skräckgenren lite nytt blod efter Ringu-vågen. Regissören är en av Sydkoreas stora med ett flertal succéer bakom sig och säkert även några liggandes i framtiden också.

Filmen inleds med att en psykiater på ett sjukhus ställer några frågor till en ung kvinna i ett kalt vitt rum, hennes ansikte går inte att se men hon är klädd som en patient och han frågar henne om hon vet vem hon är och visar henne ett foto av hennes familj och ber henne sedan berätta vad som hände just den där dagen.

Sedan rullar själva handlingen igång med att dom två systrarna Su-mi (Im Su-jeong) och Su-yeon (Moon Geun-young) återvänder till sitt hem efter en tids frånvaro på ett mentalsjukhus och möts av sin far och styvmor. Huset ligger på landet och miljön omkring är vacker, en brygga vid sjön där systrarna sitter en stund och plaskar med benen i vattnet innan dom går in i huset. Inne i själva huset är det dock en annan stämning, fadern verkar leva i sin egen lilla värld och inte bry sig om något. Styvmodern framstår som schablonbilden över en elak styvmamma och systrarna har egentligen bara varandra att ty sig till. Su-mi är den äldre och beskyddande systern som hjälper den nästan helt värnlösa Su-yeon som styvmamman tydligen har retat upp sig på. Det verkar som lillasystern blir misshandlad både fysiskt och psykiskt. Huset i sig själv med sina mörka rum med knarrande golv och tystnaden mellan systrarna och dom vuxna skapar en kompakt stämning av att nånting inte stämmer. Enda gången det kommer folk på besök är när släktingar till pappan kommer på middag och en av gästerna får ett epileptiskt anfall.

Filmen är ingen traditionell skräckfilm, även om det finns inslag av den vanliga Ringu-skräcken, utan mer av en psykologisk thriller som innehåller både en och flera vändningar i historien. Eftersom intrigen bygger på att man inte vet för mycket så är det bäst att inte berätta så mycket om handlingen. Regissören har lyckats med att skapa en riktigt spännande film som verkligen känns oförutsägbar och med hög hoppa-till effekt. Skådespelarna är verkligen skickliga och särskilt Yeom Jung-ah som spelar styvmamman är värd guld i sin tolkning och den stillsamma musiken som spelas filmen igenom är också den ett extra plus som höjer stämningen.

Av: Ulf Lönn