Tre unga killar bevittnar ett brutalt mord på en skolflicka, detta leder till att en udda vänskap uppstår mellan dem. Samtidigt måste de slåss med sina inre demoner, ingen av dem platsar egentligen i samhället och blir alltmer isolerade från omvärlden. Ju längre tiden går, desto mer förändras de. När tillslut en kvinnlig vän till dem blir våldtagen av ett lokalt hänsynslöst gäng brakar helvetet löst. De bestämmer sig för att utföra en osmaklig hämnd.

All Night Long är den första delen av tre, vissa källor antyder dock att det existerar hela 5 delar. För tillfället finns bara tre av dessa textade och om de andra någon gång dyker upp är osäkert. För att jämföra dessa tre så är det den första delen som är mest professionell. De två uppföljarna filmades med vanlig handkamera vilket också märks väl. Del ett är också min givna favorit då de övriga filmerna har en tendens att gå för långt med vissa av karaktärerna. Detta är förvisso inget undantag då regissören Katsuya Matsumura tar dem ett steg längre än nödvändigt, bortom realismen. Bortser man från detta så är All Night Long givet en av de bästa nihilistiska filmerna som producerats. Katsuya Matsumura var tidigare en dokumentärfilmare innan han satsade på att göra vanlig spelfilm. Detta är något som märks väl då filmen ger intrycket av att vara en slags mörk dokumentär. Tillsammans med storstadsmiljön ges en isolerad värld som skapar en mörk och rå stämning.

Mest tyngd har lagts på karaktärerna, och inte våldet som många verkar tro. Trots att de som jag nämnde ovan går snäppet för långt så förblir de ändå den starkaste punkten. Katsuya Matsumura har valt att utforska människans mörka natur och visa att inom oss alla döljer sig ett vilddjur som närhelst kan ta kontroll över oss. För det är nämligen precis vad som sker med våra huvudkaraktärer. Från första till sista stund bryts de ner mentalt av de olika händelser som sker. Tillslut blir det för mycket och de exploderar bokstavligen av ilska. De beter sig även som en grupp djur, bara den starkaste överlever medan den svagaste individen krossas skoningslöst. Det är en mycket intressant idé som tyvärr kanske inte alltid utförs med bästa resultat. Budskapet når, även om det är tydligt inte fram med den effekt Katsuya förmodligen ville. Det är också det som hindrar detta från att bli en kanonfilm, att den ibland är något ojämn. Vissa bitar är fenomenalt framförda med en råhet knappt skådad i många andra filmer medan andra scener faller platt. Som tur är överväger de bättre stunderna de sämre och även om filmen nu inte är helt perfekt så är det inget som bör hindra er från att kolla upp den.

Skådespelarna som uppenbarligen inte har någon större erfarenhet sköter sig ändå bra och bitvis är de riktigt övertygande. Som en grupp underliga förlorare är de perfekta, både deras utseende och fysiska agerande gjorde mig rejält imponerad. Och trots att de nu inte är fullt friska så känner man ändå en viss empati för dem, med tanke på vad de gått igenom förstår man lätt varför de utvecklas till det dom gör. Angående våldet så är det knappast så chockerande som många antyder, det kan också vara så att jag är avtrubbad men den innehöll inte särskilt mycket extremgore. Visserligen är de mordscener som finns oerhört välgjorda och tillräckligt detaljerade och dessutom passande till storyn, så även om våldet inte hade någon jätteeffekt på mig så räcker det gott och nog. Jag är glad att det fanns en viss gräns då för stor mängd blodigheter säkerligen hade kunnat förstöra det realistiska intrycket. Men som sagt förvänta er inget blodbad, det innebär då en risk att ni lätt kan bli besvikna.

Katsuya Matsumura har visat att han är en väldigt kontroversiell filmskapare och sådana är alltid välkomna hos mig. Nu har jag kanske inte alltid uttryckt mig så positivt om filmen men det är en till största delen intressant och genomtänkt en som hör till mina favoriter när det kommer till Japansk udda våldsfilm. Tack vare kameraarbetet, skådespeleriet och den gråa miljön genomsyras hela produktionen av en omänsklig atmosfär som för mig varade länge efteråt. Våld finns det också ganska gått om, om än inte i överdrivna mängder vilket varvas i viss mån med förnedring och andra otrevliga saker. Så i slutändan lyckas den nästan nå upp till en fyra, vilket förstås inte är så pjåkigt.

Av: Peter Nilsson