Barnen som inte fanns är ett japanskt drama baserat på en verklig händelse som utspelade sig i Tokyo 1988. Handlingen kretsar kring fyra barn, alla med olika pappor, och deras mamma. När filmen börjar flyttar de till Tokyo, till en liten lägenhet där inte alla får bo för hyresvärden. Därför smugglar mamman och den äldsta sonen Akira in de resterande i lägenheten genom att gömma dem i resväskor. Mamman jobbar väldigt mycket för att kunna försörja sina barn och Akira som bara är 12 år får ta hand om sin bror och två systrar samt sköta mycket av hushållet. Han är dessutom den enda av barnen som får lämna lägenheten, för att minimera risken att de andra upptäcks och de blir utkastade.

Efter ett tag åker mamman bort ett tag för att arbeta på annan ort med löfte att komma tillbaka med pengar så barnen kan börja skolan. Hon lämnar endast pengar så att Akira kan köpa det nödvändigaste till sig och sina syskon. Han tvingas helt enkelt att bli vuxen betydligt tidigare än vad han hade tänkt. När det sedan visar sig att mamman inte har för avsikt att komma tillbaka så börjar en kamp på liv och död. Pengarna börjar ta slut och de har allt mindre mat. Samtidigt börjar Akira ge upp hoppet och lägger allt större andelar av pengarna på godis och tv-spel för att imponera på kompisar och känna sig som ett barn igen.

I huvudrollen som Akira syns Yagira Yuuya, som belönades med pris för bästa Manliga Huvudroll vid Cannes Filmfestival 2004, vilket är fullt förståligt då han gör en lysande insats. Även övriga barnskådespelare är briljanta i filmen. De ger verkligen en helt otrolig närhet och äkthet till filmen och det känns mer som en dokumentär än en spelfilm. De visar med sitt agerande att allt inte är kolsvart i en sån här tragedi. Det finns viktigare saker i ett barns liv än materiella ting. De överlever på otroligt stark syskonkärlek och ser glädje i saker som ett barn i normala fall kanske inte gör. Trots all misär och tragedi verkar de inte helt och hållet olyckliga.

Hirokazu Koreeda som är regissör till filmen har tänkt på manuset i 15 år och undrat om det finns ett behov av att den här filmen görs, vilket det absolut gör. Historier som den här som dessutom är baserat på saker som verkligen hänt behöver alltid spridas vidare.

Detta är en mycket bra historia i grunden, men jag måste ändå säga att den slarvas bort lite. Skådespeleriet är som sagt bra och det är vackert filmat. Men överraskande nog förlorar filmen lite av sin nerv pga. det långsamma tempot. Istället för gripande och deprimerande blir det bitvis långtråkigt och segt. Filmen klockar in på 2 timmar och 21 minuter vilket är åtminstone 21 för mycket. Början är bra, man fastnar i den fort och förväntningarna vrids upp för att sedan försvinna i takt med att gäspningarna infinner sig.

Nu är det inte på något sätt så att det långsamma tempot förstör filmen helt. Det fina skådespeleriet, det bitvis underbara fotot och den vackra musiken räddar den här filmen till ett ganska hyfsat betyg. Gillar du långsamma draman, verkligen långsamma, köp då filmen. Om inte, hyr den bara.

Av: Christian Rasmusson