Fem supernollor vädjar till berömda filmstjärnan Teddy (Eric Tsang) om vägledning till att bli framgångsrika idoler. Teddy vars popularitet har svalnat med åren befinner sig i en ekonomisk kris och beslutar sig för att utbilda dem för en saftig penning. I kursen ingår bland annat klädseltips och raggningsknep. Samtidigt som Teddy skolar grabbarna måste han kontrollera att hans olika älskarinnor (samtliga är flygvärdinnor) förblir ovetandes om varandra och även kivas med sin forne vän, men nyblivna ärkerival, Rocky (Nat Chan) om huvudrollerna i kommande filmproduktioner. Teddys redan kaotiska liv blir inte bättre av upptäckten att han har en 20-årig dotter, den attraktiva Pearl (Natalie Meng Yao) som får de inneboende nördarna att bli eld och lågor. Som upplagt för skrattfest… eller?

Wong Jing är lite av filmkonstens svarta får, med ett hundratal filmer i bagaget (som regissör, producent och manusförfattare) är det förbluffande hur pass få kvalitativa verk han lyckats klämma ur sig. Det fanns en tid då han som alltid spottade ur sig rent nonsens, fast med den påfallande skillnaden att han då förmådde att roa. Under 80-och 90-talet kunde han också anlita nästan vilken skådis som helst. Stephen Chow, Jackie Chan, Andy Lau, och Maggie Cheung är bara ett fåtal av de stjärnor som agerat under Wong Jings regi och det är väl troligen den tydligaste avvikelsen från dagens produktioner då merparten av hans skådespelartrupper består av obegåvade ynglingar.

Med Wong Jing som producent och en regissör (Chung Shu Kai) som använder sig av pseudonym under förtexterna (ändrades efter att han bevittnat det färdiga resultatet) borde jag ha begripit att det är en film som inte är lönt att ägna 100 minuter av sitt liv åt. Beauty and the 7 Beasts är fullproppad med urvattnade skämt, filmskaparna siktar lågt och visar inga tecken på verkliga ambitioner. Det är dock ingen ursäkt för att göra rent skräp. Att se fem kantonesiska kåtbockar fåna sig är varken nyskapande eller särskilt roligt, det mesta anspelar på sex vilket raskt blottar Wong Jings delaktighet. Vore det inte för all utseendefixering hade jag kanske kunnat acceptera det här verket, men det känns bara fel när Wong Jing som själv inte kan pråla med ett fagert anlete hänger ut folk till höger och vänster. Är han Hong Kongs svar på Bert Karlsson? Av allt att döma, ja.

I mörkret finns det dock små ljusglimtar. Lam Suet är en av dem. I ett relativt kortvarigt framträdande slår han resten av ensemblen på fingrarna och visar att gammal är bäst. Det gäller däremot inte Eric Tsang som så ofta nuförtiden går på sparlåga. Nat Chan har aldrig varit kapabel till emotionella roller men hyser en charmig uselhet, alltid så trevlig i humoristsiska sammanhang. Annars är det inte mycket som tänjer på smilgroparna, några enstaka lustigheter men inte många nog. Det finns tusen anledningar att undvika Beauty and the 7 Beasts och jag kan inte ens rekommendera de mest stålsatta att försöka genomlida detta misslyckande.

Den enda som ler är Wong Jing på väg till banken.

Av: Peter Nilsson (Inlagd: 2008-05-16)