|
Regissören Li
Yang debuterade år 2003 med samhällskritiska alstret Blind
Shaft, tankeväckande och tungt om Kinas illegala
gruvindustri. Inte särskilt förvånande såg den Kinesiska
censuren rött och filmen vägrades distribution i hemlandet.
I omvärlden mottogs den däremot med otaliga lovord. Hans
ärliga skildring berörde många. Nu har Li Yang återvänt,
redo att än en gång demaskera Kinas dunkla baksidor.
Bai Xuemei är en ung kvinna som trots god utbildning har
problem att hitta ett lönsamt arbete. Föräldrarna är
skuldbelastade efter att ha bekostat hennes undervisning och
Xuemeis skuldkänslor tillåter inte situationen vara
ohjälplig. Av en äldre, förtroendeingivande kvinna, blir hon
erbjuden möjligheten att plocka örter till försäljning. Som
en snabb och säker inkomstkälla accepterar hon kvinnans
förslag och de båda reser till en avlägsen bergsby.
Dagen därpå vaknar Xuemei ensam, ovetandes om hur hon somnat
strax efter ankomsten till byn. Hon upptäcker att hennes
tillhörigheter saknas, legitimation och allt som bekräftar
hennes identitet har försvunnit, och så har också
arbetsgivaren. Hon är ett offer för slavhandel, bedragen och
såld som hustru till en av byns invånare. Hon befinner sig
på en plats där kontakt med omvärlden är minimal, och
ständigt bevakad finns ingen möjlighet till räddning.
Blind Mountain är omskakande, ofta påfrestande i
betraktandet av handlingar som strider mot allt sunt
förnuft. För oräkneliga kvinnor är Bai Xuemeis öde en bitter
verklighet. Vi rör oss i otillgängliga bergstrakter, en
värld så olik vår. Knappt påverkade av landets förändring
har dessa obildade bönder en fot kvar i det gamla.
Djuprotade traditioner som långsamt börjat försvinna i
storstäderna griper sig alltjämt kvar på landbygden.
Förevarande befolkning begriper inte det inhumana med denna
uråldriga sedvänja, den har praktiserats i århundraden. Det
märks inte minst på den likgiltighet Xuemei bemöts av,
samtliga invånare (inklusive byråd, brevbärare och lokal
polis) är iblandade i konspirationen och därför finns ingen
handräckning att finna.
Rådande företeelser som dessa är en direkt konsekvens av
traditionen att betrakta pojkar som mer värdefulla än
flickor. I kombination med Kinas enbarnspolitik resulterar
det i få födslar av flickebarn och när det råder brist på
sådana ser giriga individer sin chans att tjäna stora summor
genom att föra bort och sälja kvinnor. Köpare finns det gott
om. Regeringen står handfallen, trots försök att sätta stopp
för slavhandeln. Arbetet försvåras av korruption och inte
sällan platsernas geografiska lägen, något som framkommer
tydligt i denna film. Sedan kan man diskutera regeringens
motvilja att se hur pass omfattande detta problem är.
Bai Xuemei får genomlida helvetets alla kval, och resultatet
är en deprimerande känsla av hopplöshet som ligger som ett
tungt moln i sinnet när man ser på filmen. Det är ingen
angenäm upplevelse och man tillåts aldrig njuta av den
pittoreska omgivningen. Vad som förmedlas här är istället
ren och skär misär, ohyggliga levnadsförhållanden och ett
smaklöst tankesystem gällande människovärde. Enda stråket av
glädje finner vi hos barnen, de symboliserar hopp, hopp om
att deras generation råder bot på all jäkelskap runtomkring
oss. Det är åtminstone så jag tolkar det hela, om det är
regissörens avsikt är jag inte rätt man att avgöra.
Li Yangs syfte med filmen är inte att smutskasta, snarare
att upplysa om handlingssätt som kräver förändring i ett
land som blir mer och mer globaliserat. Uråldrigt tänkande
som lirkar sig kvar på platser som denna (och det gäller
givetvis inte bara Kina) måste helt enkelt få ett slut. Li
Yang slänger den bittra sanningen rakt i ansiktet på oss,
och det gör ont. Men ibland ett nödvändigt måste. Vad Li
Yang än tar för sig härnäst väntar jag mig inte någon
trivsam upplevelse. Råa, okonstlade upplysningsfilmer lär
han inte sluta med. |