|
Takashi Miike
är kanske mest känd för sina egendomliga våldsfilmer med en
nästan alltid kontroversiell underton, och det var något
sådant jag väntade mig av hans Blues Harp. Det jag fick var
dock något helt annorlunda och påminde faktiskt inte det
minsta om Miikes (för mig) särskilda stil. Miike har här gjort
något så ovanligt som ett berörande yakuza/drama, en film som
underhåller samtidigt som den bjuder på en dos av dramatik.
Handlingen kretsar kring två personer, nämligen Chuji vilken
är en ung man som jobbar på en bar. Den andre är Kenji, en
gangster som sakta börjar närma sig toppen. En natt räddar
Chuji Kenji då denne blir jagad av ett rivaliserande gäng. De
två blir nära vänner men trubbel dyker upp då Kenji
konspirerar mot sin egna boss och detta sätter både honom och
Chuji i en en farlig sits.
Egentligen är det så mycket mer som händer, men jag vill inte
avslöja för mycket då risken finns att er upplevelse då kan gå
åt skogen. Takashi Miike är förövrigt i mina ögon en brilliant
regissör, vilket han definitivt visar med Blues Harp. Det är
en tämligen långsam film men intresset tappar man sällan. Med
skicklig regi, väl bearbetat manus och realistiska
framföranden lyckas han bibehålla en spänning som aldrig
slutar gnaga på en. Man sätter sig nästan omedelbart in i
handlingen och skaffar sig gott tycke för de ledande
karaktärerna, och för mig blev Chuji en väldigt kär person.
Vanligtvis vill man att det ska hända saker under en film, men
här var jag livrädd att något skulle drabba Chuji eller Kenji
och hoppades på att allt bara kunde sluta lyckligt. Vad som
sker tänker jag dock inte berätta. Av de filmer jag sett av
Miike kan jag inte tänka mig en enda som kan liknas vid Blues
Harp, den skiljer sig på alla sätt och vis. Från början
undrade jag till och med om det verkligen stämde att Miike
stod för regin, detta visar bara att Miike kan hantera de
flesta genrer och likaväl kan skapa hård dramatik samtidigt
som han är utomordentlig när det kommer till obskyr våldsfilm.
Och detta får mig bara att uppskatta denna man än mera.
Som många av Miikes övriga filmer så är även denna visuellt
tilltalande. Skillnaden är dock att kameraarbetet här är
långsamt och påminner mer om en Kitano film stilmässigt. För
scenografin står Hideo Yamamoto som även bidrog till de vackra
vyerna i Kitanos Hana Bi. Yamamoto arbetar även ständigt med
Miike vilket oftast resulterar i mängder med läckra scener.
Ögongodis om man vill kalla det så. Det ges aldrig några
försköningar av Yakuzan utan deras värld framställs som en
ganska hemsk sådan, en värld man inte vill hamna i då den
styrs av lögner, svek och girighet. Detta framförs magnifikt
av Miike som med all säkerhet vet vad han sysslar med. Men så
får man inte heller glömma de två ledande aktörerna som ger
två jordnära prestationer. De håller sig hela tiden på en
realistisk nivå och känns faktiskt som helt vanliga människor,
sådant tillför givetvis mer starka känslor. Helt våldsslös är
den dock inte utan det levereras en del eldstrider och andra
blodigheter, men relativt få är de och visas bara i den mån
att de stärker storyn på något vis. För många kan detta vara
en svikande punkt, jag skulle gissa på att de flesta förväntar
sig en massa blodsgjutelse eftersom det nu är Miike som står
bakom filmen, och för er som just söker blodigheter
rekommenderas att kanske undvika Blues Harp.
Jag har inte mer att tillägga om Blues Harp förutom en kort
avslutning. Det är en film som skiljer sig från mycket av det
Miike har gjort, men som för min del bara visade sig vara
positivt. Det är ett långsamt drama som fokuserar mer på
karaktärsutveckling än action och detta tycker jag Miike
lyckades oerhört bra med. Skådespelarna förtjänar stort beröm
för sina fina insatser men även regin, scenografin och allt
som hör där till är fantastiskt. Det finns i mina ögon inte
många negativa saker att hämta här, de som dock finns lämnar
jag osagda då det mesta är småsaker. Nämnas bör att Blues Harp
inte lämpar sig för alla, som jag nämnde ovan så saknar filmen
våld och kan därför ogillas av dem som förväntar sig sådant.
Men är ni öppna så ge den för all del en chans, det är ett
verk som inte ska missas och det är ett perfekt exempel på att
Miike även kan göra drama. |