Calmi Cuori Appassionati tar sin början i Italien, staden Florence för att vara exakt. Där lever Junsei Agata "Yutaka Takenouchi" ett tillsynes mycket bra liv, hans yrke är att restaurera värdefull konst och han har en flickvän som älskar honom. Han har alla förutsättningar att gå vidare men av någon anledning så kan han inte glömma sitt livs stora kärlek, Aoi "Kelly Chen". De var under en tid i Japan mycket förälskade i varandra men ödet hade andra planer och splittrade deras förhållande. Med Aoi ständigt i sina tankar kommer han plötsligt på ett löfte de gav varandra för 10 år sedan. Dagen då Aoi fyller 30 skulle de mötas i toppen av en katedral vid Florence, Junsei ser nu sin chans att förnya deras kärlek för varandra.

Calmi Cuori Appassionati är en mycket vacker kärlekshistoria som kanske inte är direkt nyskapande men däremot är den gjord på ett originellt sett. Yutaka Takenouchi som är filmens ledande man är ett av Japans hetaste namn, som hans motspelare ser vi Hong Kongs superstjärna, den förtjusande Kelly Chen. Det är dessa aktörer, det ganska intelligenta manuset och tempot som ger den mycket attraktiva känsla som filmen har. Allt flyter på i ett nästan harmoniskt tempo vilket ger en tid att lära känna karaktärerna och förstå deras personliga problem. Junsei kan till en början tyckas leva ett perfekt liv, men efterhand lär man sig känna den saknad och längtan efter Aoi som han har. Detta är ytterst viktigt om man ska kunna följa hela filmen med ett skarpt intresse och avnjuta den till fullo.

Jag vet att det är många som önskar att filmen skulle ge mer, historien utvecklas ganska långsamt och den innehåller inga moment som bryter sig ur mainstream genren. Att den håller sig rak, utan större överraskningar och utbrytningar är dock inget jag behövde för att njuta, den är intressant som den är och hade verkligen inte behövt mer invecklade scener för att förbättras. Just det enkla spåret den går i är en viss del av filmens charm, det är svårt att förklara men jag tror nog ni som ser den kommer förstå vad jag syftar på.

Yutaka Takenouchi var ett helt nytt namn för mig, visst jag hade hört talas om honom men aldrig sett honom på film tidigare. I och med Calmi Cuori Appassionati så fick jag åtminstone ett väldigt positivt intryck. Av hans prestation att döma så är han en talangfull aktör som har ett perfekt kameraansikte och en fin närvaro. För mig är han definitivt ett namn att räkna med i framtiden. Kelly Chen som för de flesta är ganska välkänd ger en förhållandevis glasklar uppvisning, hennes skådespeleri är på topp men jag måste tyvärr medge att hennes karaktär saknar större djup. Om lite mer tid hade kretsat kring Aoi så skulle nog känslorna för henne öka avsevärt. Förutom dessa så ser vi i rollen som Aois man ingen mindre än Michael Wong. Att se denna ganska mediokra skådis i ett seröst drama kändes till en början något tveksamt, men faktum är att jag gillade hans roll. Han framförde inget direkt dramatiskt, men det är kanske det han är allra bäst på, att ge något alldagliga och småtysta prestationer.

Musiken gav en fin och lugnande känsla, ofta var det artisten Enya som spelades och gav de scenerna mycket ljus och glädje. Tillsammans med de mycket vackra miljöerna så blev det en stämning som är svårslagen. Ljussättningen hjälpte också till att framföra känslorna som visades på bästa vis, likadant med kameravinklarna och de få klippen. Med mycket vackra bildkompositioner, brillianta rollprestationer och ett skönt tempo så blir detta en av de bättre romantiska filmerna jag sett på senare tid. Det är en film som skänker frid och lugn men även bitar av dramatik och sorgsna stunder. Detta är inget för alla, ni som enbart är intresserad av asiatisk action kan redan glömma den här filmen, för andra mer öppna människor som uppskattar alla slags genrer så är detta definitivt något ni bör kolla upp. Förvänta er dock inget över det normala utan var beredda på att detta är ett stillsamt filmverk.

Av: Peter Nilsson