Historien om kurtisandottern Chunhyang och hennes kärlek och giftermål med Mongryong från en aristokratfamilj är en Romeo och Julia-liknande historia från 1600-talet som har filmatiserats ett otal gånger. Det som skiljer Im Kwon-taeks version från tidigare överföringar till duken är att han har byggt upp filmen kring ett pansoriframträdande så det blir mycket sång under historiens gång.

Inledningen består av en skolklass som i modern tid ska lyssna på sångaren som ska framföra historien om Chunhyang och sedan skiftar perspektivet mellan sångarens framträdande och Ims film. Pansori består av en sångare som pratsjunger berättelsen och han ackompanjeras av en trumslagare. Mongryong (Cho Seung-woo) är sonen till en borgmästare som under ett besök på landsbygden stöter på Chunhyang som gungar i ett träd (Lee Hyo-jeong) och bestämmer sig för att träffa henne igen. Han får reda på att hon är dotter till en kurtisan men trots det så faller han för henne och paret gifter sig i hemlighet men hans far förflyttas till Seoul och han är tvungen att följa med. Han måste desutom ta examen innan han kan visa upp henne för sin familj eftersom hon är av lägre klass vilket kan skada hans karriär och tvinga honom avbryta sin studier.

Under kommande år får staden en ny borgmästare som visar sig vara en hård tyrann och han kallar upp alla kurtisaner och när Chunhyang vägrar komma trots att hon är en kurtisans dotter så bestraffas hon offentligt av en bödel som slår henne med en påk när hon sitter fastbunden på en stol och sedan sätts hon i fängelse i väntan på avrättning. Under tiden så har Mongryong lyckats väl med sina studier och efter examen så blir han anställd av kungen som agent och budbärare som ska rapportera om korruptionen hos landets borgmästare. Han skickas tillbaks till sin gamla hemstad och förklär sig som tiggare och får reda på att Chunhyang ska avrättas på borgmästarens födelsedag.

Historien är teatralisk på samma vis som Kurosawas Ran och med teatralisk så menar jag skådespelarnas överdrifter i både miner och känslouttryck. Just det överdrivna i spelet kan göra det svårt att ta till sig filmen, precis som många har haft svårt för ovan nämnda Ran av precis samma skäl. Ett stort plus är filmens fotografi. Mycket vackra miljöer och ibland lite av en sagostämning.

Har man sett Sopyonje så känner man igen en del av sångerna och eftersom en stor del av berättelsen drivs framåt av pansorimusiken så krävs det nog att man uppskattar den för att riktigt gilla och förstå filmen.

Av: Ulf Lönn