Historien involverar den ökände Golden Swallow "Cheng pei Pei", utsänd på uppdrag för att befria sin broder från en grupp hänsynslösa banditer. Deras mål är att få sin ledare befriad i byte mot brodern. Golden Swallow inser att hon själv inte kan hantera en grupp banditer ensam och försöker därför få hjälp av en gammal kampsportsmästare med smeknamnet Drunken Cat "Yueh Hua". Men vad ingen av dem vet är att banditerna samarbetar med en gammal ärkerival till Drunken Cat, en rival som hyser talanger svåra att överträffa.

King Hu's klassiker, Come Drink With Me blev en enorm framgång i hemlandet och trendsättare för Shaw Brothers senare produktioner. Den har fått ett rykte om sig att vara en av tidernas kanske allra bästa swordplay-filmer, och ska också vara filmen som satte en ny standard för action. När Shaw Brothers populära verk började släppas i nya fina släpp så riktades den största blicken mot just, Come Drink With Me. Det kändes då dags att finna svar på om denna film förtjänar sitt goda rykte och långt senare än planerat fick även jag chansen att se den. Jag förväntade mig, trots hypen, inte att den skulle ge mig speciellt mycket, även om nu övriga SB-titlar jag införskaffat gjort ett starkt intryck på mig. Hypade filmer brukar inte ofta vara något för mig, de lämnar mig nästan uteslutande alltid besviken, och det var även min tanke om denna produktion. Till min ljuva förvåning så visade sig filmen vara bra mycket bättre än jag någonsin vågat drömma om, jag kan garanterat hålla med till fullo om att, Come Drink With Me sannerligen är en fantastisk upplevelse.

Något jag verkligen blev hänförd över var att trots sin ålder så varken kändes eller såg den inte alls gammal ut. Filmen är ju trots allt från 1966 och bör också ha lämnat sina spår i filmtekniken. Konstigt, men positivt överraskande nog så såg det mesta oerhört fräscht ut, och det var bara ett fåtal element som påminde mig om dess höga ålder. Det är kanske storyn samt dess relativt slöa utvecklande, och det faktum att den är ganska förutsägbar som mest påminner om en äldre produktion. Sant som det är så är storyn knappast så storslagen som den förmodligen var då den först gick upp på vita duken. Jag måste dock konstatera att jag personligen tillskillnad från många andra inte tyckte att detta var något som sänkte vare sig tempot eller underhållningsvärdet. Nej, med så intressanta och skickligt porträtterade karaktärer så är de små felen i storyn knappt märkbara.

Cheng Pei Pei som blott var 19 år fick av King Hu ansvaret att axla huvudrollen, ett vågat men också ett väldigt lyckat försök. Redan vid första anblicken blev jag förtrollad av både hennes vackra men hårt sammanbitna ansikte och härliga utstrålning. Bara efter några minuter är det lätt att inse att Pei Pei var som klippt och skuren för denna roll. Tidigare hade jag bara fått ta del av henne i en betydligt äldre ålder i filmer som Ang Lee's Crouching Tiger Hidden Dragon och Lee Lik-Chi's Flirting Scholar. Som Pei Pei's manliga motspelare ser vi ingen annan än Yueh Hua, en aktör som jag på senare tid har lärt mig att uppskatta något enormt. Jag kom först i kontakt med honom i och med Yuen Chor's lysande Killer Clans och har sedan dess sett honom i en mängd övriga SB-produktioner. Detta var enbart hans andra roll i karriären, varav Monkey Goes West är hans första. Enligt vissa källor ska det ha rått lite oroligheter under filminspelningen då Yueh Hua ska ha ansetts för ung för sin roll, något som King Hu fixade genom att låta Hua släcka sin törst med två kannor vin innan var scen. Vare sig det stämmer eller inte så gör han han verkligen en fin prestation som kanske tillför den mesta humorn under filmens mer lättsamma stunder. Det kändes också kul för mig, som nästan enbart skådat honom i hårdbitna roller, att nu också kunna ta del av ett mycket mer roande framförande.

En ganska intressant bit är själva utseendet och utförandet som lätt kan liknas vid en form av opera. Musikspåren är av ett orkesterliknande format, actionscenerna kan jämföras vid en dans och karaktärernas sätt att agera stärker intrycket av en teateruppvisning. Även vissa personer i filmen är sminkade på så sätt att att de starkt påminner om personer som spelar i kinesisk teater, då syftar jag främst på Chen Hung Lieh som porträtterar skurken Jade Faced Tiger. Med sitt vitmålade ansikte, svartsminkade ögonhålor och röda läppar så framställs han med en enorm trovärdighet som en riktigt ondskefull man. Just dessa element att likna en teater, som King Hu senare utvecklade ytterligare, gav filmen ett effektfullt utseende som åtminstone lyckades förföra mig.

Actionscenerna startade och gav inspiration för en genre som senare kom att bli en av de mest populära i Hong Kong, nämligen Swordplay. Med svävande och vackra rörelser liknar fighterna mer en dans än en strid på liv och död, och själv förstår jag dessa filmers poularitet. Det är fascinerande hur man med hjälp av vajrar och god kunskap kan utveckla en sådan förträfflig syn. Nu innehåller ju inte Come Drink With Me några rejäla utstickare, iallafall inte om man jämför med dagens standard, men på den tiden må tex, scenerna i tehuset varit obegripligt imponerande. Trots att jag ätit mig ganska mätt på denna form av action på senare tid så fann jag trotsallt ett stort nöje i att beskåda dessa nästan 40 år gamla dueller. För att uppskatta dem som mest så är det nästan tvunget att man ständigt har i åtanke att detta gjordes långt innan man kunde ta hjälp av CGI-effekter och att denna var ett av de första försöken att koreografera action på ett våldsamt och realistiskt sätt. Innan dess var nästan alltid fighter utförda på ett sätt som kan skådas i kinesisk opera. Så med tanke på åldern ger jag dessa fighter tummen upp, de är fortfarande grymt underhållande.

Come Drink With Me är en klassiker som definitivt förtjänar sitt rykte om att vara en av de allra bästa swordplay-filmerna genom tiderna. Med vacker scenografi och fina bildkompositioner bildas en oemotståndlig miljö lätt att ta till sig och trots att de typiska Shaw Brother's kulisserna inte alltid ser direkt övertygande ut så är de kusligt vackra och fantasifulla. Cheng Pei Pei styr tillsammans med Yueh Hua filmen med en oerhörd talang och deras bidrag är ovärderligt. Även Chen Hung Lieh bör nämnas för sin prestation som en av tidernas fulaste skurkar. Jag ser ingen anledning till att detta skall resultera i en besvikelse, det må isåfall vara ni som inte har mycket till övers för äldre produktioner som bör hålla er borta. Men som sagt filmen ser inte gammal ut och jag har mina föraningar att även de som är helsålda på filmer efter 80-talet även kan finna sin njutning här. En film sannerligen värd att ha i sin samling.

Av: Peter Nilsson

Celestial förtjänar verkligen allt beröm med tanke på vilket fint arbete de lagt ner på att snygga upp dessa klassiska filmer. Angående Come Drink With Me så finns det mestadels bara positiva saker att nämna, bildkvaliteten är skarp och fin, så gott som utan repor och damm. Med tanke på filmens ålder är det ohyggligt bra bild. Textningen håller även den hög klass, och är lättläst filmen igenom. En trevlig sak är att vi sällan möts av grammatiska fel och ofullständiga meningar, något som tyvärr är allt för vanligt bland HK-discar. Ljudet är av fin kvalitet, det består av ett mandarinspår DD5.1. Discen är till vad jag förmodar de flestas fröjd välfylld med intressant extramaterial. Intervjuer med Cheng Pei Pei och en mängd andra människor som iofs inte har något med filmen att göra men bidrar ändå med några intressanta synpunkter. Kommentarspåret med bey Logan och Cheng pei Pei's dotter Marsha Yuen tyckte jag nog var det bästa med discen, det är alltid njutbart att lyssna till Bey Logan och hans oerhört detaljerade beskrivningar av filmerna. Dessutom finns det inkluderat ett fotogalleri och några trailers. I sin helhet är detta ett mycket bra släpp, främst kvaliteten på filmen håller god standard. Extramaterialet är underhållande men inte alltid speciellt givande, det är dock bara en smärre struntsak och detta är en utgåva jag varmt rekommenderar.