Jae-moon, luttrad yrkesförbrytare och vresig cyniker har en gås oplockad med sin rival Dae-shik efter att den senare bragt Jae-moons bäste vän om livet. När ryktet går att Dae-shik planerar en resa till sin forna hemby tar Jae-moon och hans hunsade jätte till kollega, nybörjargangstern Chi-gu, bilen ut på landet för att utföra lite gammalt hederligt gangsterarbete. Väl på plats visar det sig att det omaka paret har gott om tid att sondera den pastorala terrängen innan det är dags att fullborda vendettan. Jae-moons efterforskningar leder honom till byns enda restaurang som råkar drivas av Dae-shiks mor Jeom-sim. Dae-shik låter dock vänta på sig och under denna väntetid uppstår en oförutsedd vänskap mellan Jae-moon och den raljanta gumman, en förbindelse som äventyrar hela hämndföretaget.

Lee Jeong-beoms Cruel Winter Blues inleds med en ganska blek och tröttsam uppvisning i koreansk machokultur och gangsterromantik. Förstagångsregissören Lee dukar upp scener som har repriserats ett par gånger för mycket i Sydkoreanska filmer de senaste åren. Först efter det abrupta miljöbytet framgår det att Lee är mer intresserad av utvecklade rollfigurer än av gangsterfilmsschabloner, vilket dock ställer höga krav på skådespelarensemblen.

I Cruel Winter Blues har Lee tacksamt nog fått chansen att arbeta med Seol Kyeong-gu, en av Sydkoreas främsta aktörer. Rollen som Jae-moon markerar en slags återkomst för Seol, som under lång tid till synes slösat bort sin talang på att porträttera blodfattiga personer i storfilmer som Silmido och Rikidozan. För Jae-moon, känslomässigt hämmad och svårt plågad av skuldkänslor gentemot sin döda mor och bäste vän, innebär den lantliga utfärden en kamp mot den egna brutaliteten. I ett avgörande ögonblick trotsar han sin våldsamma natur och visar sig därmed kapabel att utföra en uppoffrande handling, men resultatet blir självutplånande. Seols realistiska skådespeleri och känsla för kuriösa detaljer gör underverk för Jae-moons trovärdighet.

Na Moon-hee, veteranaktris som märkligt nog begick filmdebut först 1998 i Kim Jee-wons svarta komedi The Quiet Family, gör kanske filmens viktigaste rollprestation som Dae-shiks mor Jeom-sim. Jeom-sims olycka i Cruel Winter Blues är förlusten av de två sönerna. Den yngste dör i en drunkningsolycka medan den äldste går en själslig död till mötes som mellanboss i en brottsorganisation. Att det outtalade samförstånd som växer fram mellan Jeom-sim och Jae-moon undkommer sentimentalitetens fällor är till största del Na Moon-hees förtjänst.

Den kuvade och vankelmodige Chi-gu, som slagit in på brottets bana för att kunna betala sin mors sjukhusräkningar, spelas av superhunken Jo Han-seon. Jo axlar rollen som fysisk och verbal slagpåse utan att någon gång brista i trovärdighet under filmens nära två timmar. Chi-gus osäkerhet bottnar ytterst i välvilja. Godhet och medmänsklighet är dessvärre oöverstigliga hinder för en framgångsrik kriminell karriär. För att bli en äkta gangster måste Chi-gu först lära sig att bli omänsklig vilket gör hans öde till filmens mest gripande. Jo Han-seons Judasimitation i filmens slutscener är en suverän, om än hjärtslitande, föreställning.

Mindre bra är den antydda kärlekshistorien mellan Jae-moon och den unga värdinnan på byns tehus. Deras relation känns alltför outvecklad för att väcka intresse och borde möjligen ha klippts bort. Lika överflödiga är de tillbakablickar som fragmentariskt redogör för bakgrunden till tvedräkten mellan Jae-moon och Dae-shik. Sådan övertydlighet är sällan tilltalande på film.

Cruel Winter Blues är slutligen intressant nog den senaste i en rad koreanska filmer som till största del utspelar sig på landsbygden. Andra exempel är Won Sin-jeons originella A Bloody Aria och Park Jin-pyos fina You Are My Sunshine från 2005. Allt fler koreanska filmskapare tycks välja bort storstadens skarpa färger och höga tempo för en mer rustik landsortsmiljö.

Av: Mattias Eklöf (Inlagd: 2007-06-20)