|
I 1950-talets
Thailand får vi följa en ung man, Dang Bireley och hans vänner
i strävan för att bli framgångsrika gangsters. Snart slits det
lilla gänget i tur och de går olika vägar. Vissa följer
fortfarande Dang, men snart uppstår ett gängkrig mellan dem
och deras gamla vänner. Efter en enorm sammandrabbning tvingas
Dang och hans vänner fly då polisen har börjat röja bland de
olika organisationerna med en enorm fart. Istället återupptar
Dang och vännerna sin verksamhet på annat håll och allt verkar
gå strålande till den dagen deras svurna fiender dyker upp.
Jag har ofta hört en del säga att många Thailändska regissörer
lånar mycket från den Koreanska filmbranschen. Om det är sant
eller ej kan jag inte svara på då Thailändsk film är något
ganska nytt för mig, och än så länge har jag bara sett en
handfull titlar. Däremot råder det ingen tvekan om att "Dang
Bireley" på många sätt påminner om den Koreanska dunderhiten
"Friend", temat i de båda kretsar kring vänskap, lojalitet och
svek. Dessutom utspelar sig bägge i gangstermiljö. Jag vet
inte om Nonzee Nimibutr har fått någon inspiration från
"Friend", för enligt många ganska säkra källor så ska tydligen
den här precis som sin Koreanska broder vara baserade på
verkliga händelser.
Vare sig det stämmer eller ej så är en sak iallafall säker,
detta är en mycket bra och bitvis rörande film, om än inte
lika fängslande som "Friend". En sak som jag personligen
uppskattade var valet att inte dramatisera historien för
mycket, sorgliga stunder förblir ganska kyliga och ingen
riktigt känsloladdad musik dyker upp. Det hela ger filmen en
realistisk känsla och på så sätt blir den lätt att ta till
sig, de sorgsna momenten funkar minst lika bra utan
dramatisering. Bakom filmen ligger ett förstaklassigt team,
Nonzee Nimibutr gör en överraskande bra inledning som
regissör. Han har senare stått för verk som "Nang Nak". Nonzee
har även producerat några riktiga höjdare, nämligen "Bang-Rajan",
"Tears of the Black Tiger" och "Bangkok Dangerous". Wisit
Sartsanatieng som regisserade "Tears of the Black Tiger" och
skrev manus för "Nang Nak" är mannen som stod för manus till
även denna film, så två mycket skickliga filmmakare står bakom
produktionen.
Att stå framför kameran är minst lika viktigt, de flesta av
skådisarna var sedan tidigare okända för mig, förutom
Chartchai Ngamsan som gjorde en grymt bra rollprestation som
Dum i "Tears of the Black Tiger". Eftersom jag inte är
speciellt insatt i det Thailändska språket så har jag lite
svårt att avgöra skådespeleriet. Min uppfattning var dock att
de skötte sig bra, med tiden kommer jag förmodligen kunna
avgöra den saken bättre.
Miljön filmen tar sin plats i är under 50-talet. Tydligen var
Thailändarna på den tiden väldigt förtjusta i James Dean och
Elvis Presley, detta märks främst på karaktärernas utseende
och deras ständiga tjat om dessa idoler. Jag fick faktiskt en
smärre chock av att se vilket stort genomslag dessa kändisar
gjort i ett land så olikt USA, folk verkade minst sagt som
besatta. Återskapandet av årtalet är väl skött, kanske inte
helt felfritt, men klart godkänt. När ständiga slingor av
Elvis spelas så blir atmosfären riktigt skön och det är lätt
att leva sig in i filmvärlden. Kameraarbetet är dock skött på
ett modernare vis, vinklarna är på sina ställen ganska
artisktiska och likaså scenografin. Sammanfogandet av de olika
visuella delarna ger en härlig rock n`roll känsla och man
rycks definitivt med i tempot.
Vad vore en gängfilm utan våldsamma sammandrabbningar mellan
olika organisationer? Ja inte mycket att hurra över, som tur
var så innehåller denna film ett antal mycket välgjorda och
brutala fighter, bla så får vi tal del av en riktigt stor
uppgörelse där över hundratalet gängmedlemmar medverkar. På
denna fronten så levereras verkligen den rätta varan. Allt
våld filmen har att erbjuda involverar inte påkar och slagträ,
nejdå även ett par snygga eldstrider få vi ta del av, även om
de kanske är förhållandevis små och kortvariga.
Som sagt så är filmens tema byggt på vänskap, lojalitet och
svek. Personligen så tycker jag att utförandet av dessa ämnen
stundtals är oerhört effektivt, man får lätt sympati för Dang
Bireley och hans lojala anhängare och följer deras utveckling
i livet med stort intresse. Precis som efter skådningen av
"Friend" så fick jag mig en rejäl funderare, hur stark är
egentligen vänskap? Och hur mycket krävs för att upplösa den?
Kan man verkligen mörda en gammal vän? Sådana frågor dök
ständigt upp, så på mig funkade filmskaparnas budskap perfekt.
Jag kan dock inte lova att alla kommer känna sig berörda
efteråt, det verkar råda ganska delade meningar om den. Jag
har läst en del kritik mot utvecklingen av storyn som av vissa
verkar ses ganska taffligt utförd. För mig var det något
liknande första gången, jag hade svårt att hänga med och lära
känna de olika karaktärerna. Men jag kan lova att efter en
andra skådning kommer allt redas ut och åtminstone för mig
blev hela historien mer njutbar då.
För er som är svaga för gangsterfilmer så är detta ett bra
köp, den bjuder på lite av varje, action, intriger, romantik
och en rad andra saker. Produktionen är mycket snygg och de
som ligger bakom visar sig vara riktigt talangfulla. |