I Akira Kurosawas klassiker De Sju Samurajerna får vi ta del av historien om befolkningen i en liten by som ständigt blir bestulna på deras skörd av en grupp tjuvar. För att hindra att detta återupprepas bestämmer byborna sig för att anlita samurajer som kan försvara dem. Problemet är att de endast kan ge tre mål mat om dagen som betalning, vilket gör att många är totalt ointresserade. Till slut lyckas man dock övertyga en samuraj som visar sig vara en väldigt godhjärtad sådan, och med hans hjälp lyckas man få ihop en grupp på sammanlagt sju samurajer, därav filmens titel.

Man skulle kunna tro att en film som handlar om sju samurajer och försvarandet av en by mest bjuder på action, men så är lyckligtvis inte fallet. Akira Kurosawa har istället fokuserat på persongalleriet och givit dem djupa och trovärdiga personligheter. Mer tid går åt att skilja hur de sju samurajerna blir en enad grupp och hur de sedan förbereder sig inför det stundande slaget mot tjuvarna. Och det är verkligen fascinerande att se. Allt berättas i ett lugnt tempo och på ett mycket realistiskt sätt där allvar, humor och sorg ges plats. Man lever sig verkligen in i berättelsen och bryr sig om huvudpersonernas öden. Självklart beror detta också på grund av att samtliga huvudrollsinnehavare gör lysande ifrån sig. Inget att klaga på här.

En sak som imponerar på mig är att De Sju Samurajerna verkligen känns modern. Trots att filmen har femtio år på nacken så känns det som att den skulle ha kunnat spelats in i år. Anledningen till detta är det imponerande bildspråket, den snygga klippningen och ett närmast klanderfritt jobb av Akira Kurosawa. Han lyckas bygga upp en stämning som fångar en, och dessutom göra att De Sju Samurajerna som är drygt 200 minuter lång aldrig blir långtråkig trots det långsamma tempot. Detta är verkligen berömvärt.

Ytterliggare en sak som gör intryck på mig är att man har valt att hålla kvar vid realismen även under actionscenerna. Här går inte samurajerna lös på tjuvarna med komplicerade attacker där blod sprutar åt alla håll, stundtals visandes i slowmotion. Dessa går också i ett långsamt tempo, och på ett trovärdigt sätt får vi se kampen mellan de goda och de onda.

Som ni säkert förstår vid det här laget efter alla fint formulerade kommentarer om filmen så imponerar De Sju Samurajerna väldigt mycket på mig. Dels för att man kunde göra välgjorda filmer i Japan redan på femtiotalet med tanke på den teknik som fanns då, men självklart också för att det här är ett mästerverk. Få filmer jag har sett kommer upp i samma höga klass. Det enda negativa med filmen är att man inte får lära känna alla samurajer lika mycket, men detta är enbart en småsak och hindrar inte filmen från att förtjäna den ärorika 5:an i slutbetyg.

Av: Mattias Hägg