Dead or Alive 2 var den första filmen ur Takashi Miikes trilogi jag fick ta del av. Jag behövde knappast bekymra mig om att jag skulle förvirra mig då denna uppföljare inte har något gemensamt med ettan, det är en ny story och annorlunda berättande fast med samma skådespelare i huvudrollerna. Dessutom var det ju praktiskt taget omöjligt att följa ettans handling då den slutar på ett förintande sätt om man nu kan säga så. Mitt intryck av filmen är ganska delat, ojämn är den bitvis och vissa av dess mystiska inslag föll mig faktiskt inte helt i smaken. Men samtidigt bjuder den på mängder med festliga stunder, lite dramatik och framförallt fina prestationer av aktörerna.

Mizuki (Sho Aikawa) anlitas av magikern Higashino (Shinya Tsukamoto) för att mörda en lokal gangsterboss. Men innan han kan fullfölja jobbet mördas bossen av en annan man. Denna man är ingen mindre än Mizukos gamla barndomsvän, Shuuichi (Riki Takeuchi). Mizuki påstår dock för sin arbetsgivare att det var han som utförde jobbet och får på så vis pengar. Sen ger han sig iväg för att hitta sin vän och de bägge beger sig till orten där de växte upp tillsammans. Där stöter på bekanta ansikten och har en ganska trevlig tid, men trubbel väntar dem.

En bättre inledning kunde Dead or alive 2 omöjligt fått, Shinya Tsukamoto regissören till Tetsuo: The Iron Man och Tokyo Fist lättar upp stämningen rejält med ett solklart framförande och lyckades på så sätt få mig riktigt intresserad av filmens fortsatta händelser. När vi sedan introduceras för de två huvudkaraktärerna blir det knappast sämre, både Sho Aikawa och Riki Takeuchi hanterar sina roller med stor övertygelse. Det var nog främst skådespeleriet som fick mig att uppskatta filmen, visserligen innehåller den ett flertal andra moment som är mer än sevärda men i helhet var det aktörerna som styrde. Tempoväxlingarna var ganska många till antalet, framförallt mot slutet varierade det ständigt och jag måste tyvärr medge att den stilen inte lämpade sig alltför väl. Personligen hade jag föredragit samma takt rakt igenom. Något jag inte kunde undvika att tänka på var likheterna med Takeshi Kitanos Sonatine under filmens mittparti. Det är scenerna då de återvänder till sin hemby och lattjar runt med sin forna vän spelad av Kenichi Endo från bla. Visitor Q som jag syftar på. Det är på tok omöjligt att inte finna några likheter med dessa filmer. Däremot är det inget som sänker betyget utan snarare höjer det, för ska sanningen fram så var det just de scenerna som jag gillade bäst.

Våldsamheter finns det gott om i Dead or Alive 2 även om mängden inte var lika stor som jag väntat mig. Det levereras en duglig portion eldstrider som hör till det blodigare slaget men även några korta klipp med svärdaction dyker upp. Sammandrabbningen vi får följa mellan två gangsterorganisationer var rejält uppiggande och dessutom hyfsat brutal. Förvänta er nu bara inte en helt vanlig actionfilm, det kan jag garantera att det definitivt inte är. Det är nämligen inte sällan som inslag av en helt annan miljö dyker upp, vad de tjänar för syfte vet jag dock inte och jag hade gärna klarat mig utan flertalet. En del kändes däremot rättfärdiga och störde inte nämnvärt. Dead or Alive 2 är en bitvis strålande film men som stundtals känns lite för oengagerad. Skådespeleriet var alldeles utmärkt, helt klart det starkaste filmen har att erbjuda. Action finns i en viss mån och även Miikes vanliga men annorlunda inslag. Detta är ett ganska konstigt verk, skulle ni fråga mig så skulle jag säga att det är en hybrid mellan Takashi Miike och Takeshi Kitano som regisserat och sedan har alltsammans kryddats med lite härlig Japansk humor. Det är en kul och spännande film, men eftersom diverse svagheter försämrar underhållningsvärdet så kan jag inte ge den mer än en 3:a, vilket förvisso betyder att den är väl sevärd.

Av: Peter Nilsson