So-eun (Kim Ha-neul) är student år 1979 och råkar av misstag få med sig en kortvågsradio hem från skolan och hör ett anrop från In (Yoo Ji-tae) som är student på samma ställe med den skillnaden att han lever år 2000. Att dom båda lever åtskilda i tiden upptäcker dom först när dom stämmer träff framför ett klocktorn på universitetsområdet och ingen av dom träffar den andre. Anledningen till att dom ska träffas är att In ska låna ut några handböcker i ämnet kortvågsradio eftersom han upptäcker att So-eun är nybörjare.

När dom senare talas vid i radion så berättar hon om solsken och damm och han säger att han har stått i ösregn under två timmar. Ins kortvågsradio fungerar utan ström och radion som So-eun fick med sig är trasig och borde egentligen inte fungera heller men under en månförmörkelse så började det lysa på So-euns radio och det är även då hon hör In för första gången.

Eftersom det är själva kontakten mellan personerna och inte hur det gick till när apparaterna kunde skapa bron mellan tiderna som är viktig så slätas det snabbt över. Regissören har lyckats fånga båda epokerna med sina speciella stämningar och händelser, bland annat får vi se det politiska kaoset som utspelades i Sydkorea under slutet på 70-talet med kravaller och uppror på universitetet och poliser med tårgas och studenter som slåss.

Som en kontrast har vi In som lever ett bekymmerslöst liv, det enda som stör honom är flickvännen Hyeon-ji (Ha Ji-won) som dricker för mycket och aldrig låter honom vara i fred. Hans föräldrar är mycket välbärgade och han bor i en snygg modern lägenhet i en skyskrapa. In börjar leta på internet efter nyheter och gamla pressklipp från 1979 och berättar om olika händelser för So-eun, bland annat om presidentens kommande död.

När allt som han berättat om faktiskt sker inom ett par veckor så tror både So-eun och In att den andre personen lever i en annan tid och det dom diskuterar med varandra är sina respektive problem med pojk och flickvänner. Deras respektive vänner har dock svårt att tro att dom verkligen har kontakt över tiderna och dom får båda utstå en hel del kommentarer om detta. In berättar att hans egna föräldrar gick på samma skola under hennes tid och när han säger deras namn, So-euns bästa väninna och studenten som hon själv älskar så förändras tonen i radiosamtalen och efter en tripp till föräldrarnas lyxiga sommarstuga får In reda på att det är moderns före detta bästa väninna han talat med. In blir mer intresserad av henne och vad hon gör nu och beslutar sig för att försöka leta rätt på henne.

Ditto påminner till historien lite om Il Mare som kom samma år men Ditto är ljusare och mer poetisk i tonen. Filmen innehåller både drama och humor, ett koncept som har funkat många gånger innan och så även nu. Gillade man Il Mare så borde man ge Ditto en chans.

Av: Ulf Lönn

Som vanligt när det gäller Mei Ahs utgåvor så är den engelska översättningen och textningen urusel. Dock är kvaliteten på både ljud och bild mycket bra.