Double Vision hade man hört en hel del om innan det blev av att se den. Nyfikenheten steg ofantligt då jag fick vetskap om att Tony Leung Ka-Fai spelade mot David Morse från bla. Den Gröna Milen och The Long Kiss Goodnight. Jag visste inte hur väl de skulle funka tillsammans men det borde åtminstone vara underhållande nog. Dessutom är jag svag för filmer med övernaturliga teman vilket medförde att Double Vision stod högt upp på önskelistan. När jag väl fick ta del av filmen blev jag allt utom besviken, om sanningen ska fram så måste jag medge att detta var en av de bättre thrillers jag sett på en lång tid.

En rad mystiska och oförklarliga mord begås i Taiwan, en rik affärsman har frusit till döds trots att rummet han befinner sig i är stekhett och en kvinna har avlidit genom svåra brännskador även fast rummet inte visar några tecken på eld. Polisen står utan ledtrådar eller ens den minsta misstanke om vem som kan ha begått dåden. De anlitar då hjälp från USA som skickar FBI agenten Kevin Richter. Han i sin tur ska samarbeta med den lokala polismannen Huang Huo-tu, som dessvärre kanske inte är den mest samarbetsvilliga mannen i kåren, men däremot en av de få som kan hantera det engelska språket någorlunda väl. Huang har nämligen sina inre demoner att slåss med, när han vittnade mot korrumperade kollegor ledde det till att hans unga dotter blev kidnappad. Efter traumat har hon inte yttrat ett enda ord och efter händelsen håller Huang's äktenskap på att falla sönder.

Mer vill jag ogärna nämna då det finns en risk att spänningen avtar om jag förtäljer allt för mycket. Det är nämligen dess geniala vändningar som håller en klistrad genom speltiden och gör detta till en ganska unik upplevelse. Double Vision var det första verket av den Taiwanesiska regissören Chen Kuo-fu jag fick ta del av. Men jag hade innan spånat igenom texter om hans övriga filmer vilka nästan alla nämnde att han starka sida framförallt var manus. Jag är redo att hålla med om detta till viss del, för bitar av Double Vision är onekligen välskrivna och har stor eftertanke. Däremot så brister filmen i detta under ett fåtal moment, några scener har nämligen en tendens att framstå som relativt grötiga och det är svårt att finna sammanhang mellan dem. Men det är bara en bagatell och sänker inte underhållningen nämnvärt. Det är inte svårt att dra paralleller med andra filmer när man ser Double Vision, ett praktexempel är den amerikanska Seven vilken Chen Kuo-fu verkar ha hämtat en del inspiration från. Den största skillnaden är att Double Vision inte kretsar kring de sju dödliga synderna utan detta baseras istället på en Taoist teori vilket förstås bidrar med en mer exotisk känsla.

Vi har minst sagt två lysande aktörer i huvudrollerna. Tony Leung är mäkta imponerande som den alltmer vittrande Huang Huo-to, trots att han inte behandlar sin familj med större kärlek så är det svårt att inte känna med honom. Hans lidande är som ett slag mot hjärtat, och det vittnar väl i sig om kvalitativt skådespeleri. Hans amerikanska partner, Kevin Richter porträtteras magnifikt av David Morse som gör ett mycket stabilt framträdande. Även hans karaktär är, trots att han framstår som en självsäker person, på nedgång. Precis som Huang så har han egna problem att handskas med. Bättre blir det då de funkar strålande tillsammans, Huang är den som söker svar på det andliga planet, det är han som är stensäker på att onaturliga krafter ligger bakom de dåd som begåtts medan Kevin tror på vetenskapen och att allt har en logisk förklaring. Deras teorier utvecklas längre fram och när man börjar inse vad som egentligen håller på att hända blir det onekligen väldigt spännande. Det finns förutom Tony Leung och David Morse ännu en aktör som förtjänar beröm och det är Rene Liu vilken ses som Huangs fru. Hennes agerande är trovärdigt och man tar lätt till sig av hennes ständiga arbete för att försöka rädda förhållandet mellan henne och Huang.

I jämförelse med andra nya asiatiska rysare som tex, Hideo Nakatas Ringu och Dark Water, eller Takashi Shimizu's Ju-On så tycker jag de skiljer sig starkt från Double Vision. Medan deras främsta syfte kanske är att skrämma så fokuserar filmskaparna i Double Vision mer på berättelsen och dess vidare utveckling. Så det är ganska tomt med rysliga scener men istället skapas en ganska skön och obehaglig stämning som varar genom större delen av filmens gång. Det är spännande nästan från start, och den ökar på ett successivt vis ända fram till slutet som tyvärr är lite av en besvikelse. Med tanke på den höga kvalitet resten av produktionen höll så är det en skam att de sista minuterna skulle trassla in sig i en oändlig härva vilken aldrig tycktes ta slut. Det är förmodligen filmens enda, riktigt svaga punkt. Angående våldet så var det betydligt blodigare än jag kunnat tänka mig, visst hade jag innan läst en del om dess blodigheter men aldrig kunde jag ana att vissa scener skulle sluta i total massaker. Det är en speciell och mörk scen i filmens mitt vilken fick mig att hoppa till av förvåning, att kalla det annat än ren slakt är fel. Effekterna är dessutom av bra kvalitet vilket höjer brutaliteten ytterliggare.

Double Vision är som ni förmodligen märkt en film jag gillar, och det mycket. Den har en sylvass kombination av aktörer, Tony Leung och David Morse är ofta ohyggligt duktiga tillsammans och trots att ingen av dem är hjältar, de har båda erfarit misslyckanden, så är det på tok omöjligt att inte känna något för dem. Storyn är välgjord och alltigenom spännande, ett flertal gånger överraskades jag rejält av vändningarna och det är svårt att slita sig en sekund från vad som sker på skärmen. Double Visons sämre aspekter är få, och de håller sig mestadels till slutet, det är tack vara den svaga avslutningen som betyget inte sträcker sig längre än till en 4:a, men det säger ju en hel del om hur filmen är i sin helhet. Rekommenderas varmt.

Av: Peter Nilsson