För att kort sammanfatta en komplicerad historia: ”Dragon Chronicles” är en berättelse om maktlystna människor. Ett legendariskt schackbräde där vinnaren får övernaturliga krafter medför förräderier och onda gärningar bland folk och klaner. Mitt bland detta finns en ung munk som i slutändan måste vinna spelet och lära sig hantera kraften för att förhindra att den hamnar i fel händer.

Brigitte Lin, Gong Li och Sharla Cheung. Tre skönheter och framförallt kompetenta skådespelerskor – i samma film. Det lät inte alls dumt, och med tanke på min barnsliga förtjusning i Hong Kong producerade fantasy och wuxia pien filmer så kunde inte förväntningarna hållas nere. Som vanligt är det här med förväntningar inte min grej.

”Dragon Chronicles” är baserad på en novell skriven av Jin Yong, vilket direkt leder oss till filmens huvudsakliga problem. Filmatiseringar på denna typ av noveller inkluderar inte sällan otaliga karaktärer och mytologiska inslag varav det senare är fascinerande men likväl förvirrande. Många filmskapare lyckas skapa en jämn variation där till och med den minst insatte utan större svårigheter förstår vad som försiggår. Men Andy Chins skapelse är inte fullt så lätthanterlig. Manusförfattaren Cheung Tans uppgift att överföra novellen till filmmanus var säkerligen svår nog, och att sedan visualisera det hela tillförde nog ytterligare problematik.

Hursomhelst, karaktärer finns det för många av och då de inte ges mycket till presentation bidrar det till att man under långa skeden av filmen sitter och klurar på vem personen egentligen är och vad dennes motiv är. Brigitte Lin porträtterar två tvillingsystrar vilka inte skiljer sig mycket utseendemässigt från varandra. Lättast att avgöra vem som är vem är genom att hålla ögonen öppna på plats och namn. Gong Li är en alldeles underbar aktris, förtjusande vacker och alltid övertygande. Därför tycker jag det är extra trist att hennes gestalt ger ett totalt intetsägande intryck, hon hamnar i skymundan stora delar av speltiden och ger ett klarare intryck först i filmens sista skede. Den som tilldelas mest vettig speltid är Sharla Cheung vars skådespel är betydligt mer lekfullt än vanligt. Hon piggar som oftast upp stämningen ordentligt med sitt nästan barnsliga beteende.

Gemensamt för samtliga karaktärer i filmen, även de flesta utöver de tre kvinnliga huvudrollsinnehavarna är att de alla är maktlystna. Merparten av händelserna kretsar kring övertaganden, lömska planer och förräderier. Men det blir dessvärre aldrig spännande. Eftersom det är svårt att bli känslomässigt engagerad i någon av personerna så kvittar det tråkigt nog också vad som händer dem. Att man därtill inte är fullt insatt i handlingen gör intresset bara mer bristfälligt.

Det som ändå håller produktionen vid liv är framförallt dess effektladdade stunder. Det bjuds knappt på någon traditionell kampsport utan ständigt utgörs striderna av olika magier i form av blixtar och ljusstrålar. Det är fantasifullt och underhållande koreograferat, med de typiska äldre effekterna som alltid är lika charmiga att beskåda. Interiörer, ljussättning och kostymer bidrar med ett utseende som heter duga, och gällande de aspekterna så har jag inget negativt att tillägga.

”Dragon Chronicles” blev en missräkning från min sida. Då jag givetvis inte ångrar att jag sett den så kan jag inte sluta gräma mig över så många saker som hade kunnat göras så mycket bättre. Karaktärsdjup och handling blir dess fall, och de många roande kamperna kan i slutändan inte rädda helheten som alltså är tämligen medioker. Rekommenderas enbart till komplettister.

Av: Peter Nilsson