|
Under andra
världskriget lyckas en nerskjuten amerikansk pilot (Lee
Marvin) ta sig iland på en tillsynes öde ö. Vad han snart blir
varse om är dock att ön sedan ett tag tillbaka även inhyser en
Japansk soldat (Toshiro Mifune) som överlevt förlisningen av
sitt krigsfartyg. Givetvis blossar fiendeskap upp mellan dem
och under en längre tid gör de allt som står i deras makt för
att eliminera eller tillfångata varandra. När de senare inser
att de måste samarbeta för att någonsin kunna ta sig ifrån ön
så gräver de för ett tag ner krigsyxan och hjälps åt med att
bygga en flotte som ska föra dem till någon bebodd plats. Väl
ute på havet tar törsten övertaget och deras hat gentemot
varandra väcks åter till liv.
John Boormans Duell i Söderhavet eller Hell in the Pacific som
är dess originaltitel ger oss ett mycket intressant och
tankeväckande filmkoncept. Det är en produktion som i det
stora hela utspelar sig på en och samma ö där filmens två enda
skådespelare manipulerar och provocerar varandra för att sedan
tvingas samarbeta för överlevnad. Det är en smått fascinerande
idé och genomförandet är i sin helhet utmärkt. Boormans regi
är utomordentlig då han lyckas undvika tröttsamma skeden trots
att handlingen flyter på i ett relativt långsamt tempo. Det är
synnerhet extra skickligt om man har i åtanke att dialog
knappt existerar och enda sättet våra två huvudrollsinnehavare
kan kommunicera på är genom kroppsrörelser. Att Boorman även
lyckas varva mellan allvarliga och humoristiska segment och
samtidigt bibehålla den spänning som ständigt genomsyrar
stämningen är enbart det värt applåder.
Själva inspelningen av filmen verkar inte ha pågått under de
bästa förutsättningarna. Shobu Hashimoto, en av filmens
medförfattare gav mot Boormans vilja fel manus till Toshiro
Mifune där hans karaktär framställdes på att alldeles för
oseriöst sätt. Detta ledde i sin tur till att otaliga dispyter
mellan Mifune och Boorman uppstod under inspelningen. Boorman
själv ska ha sagt att Mifune hatade honom, och det helt
berättigat. Han kände sig förödmjukad när han ständigt gjorde
fel och var tvungen att protestera gentemot Boorman för att
rädda ansiktet. När Boorman senare skadade sig allvarligt och
var nära att tvingas amputera benet så berättade Hollywood
producenterna för Mifune att en annan regissör skulle få ta
över. Men Mifune vägrade blankt då han lovat Boorman att
medverka i hans film. Så Boorman fick tillbaka ansvaret att
regissera. Förutom detta så låg en ofta väldigt berusad Lee
Marvin alltid på stranden och försvårade inspelningen
ytterligare. Låter väl kanske inte som om någon av dem befann
sig i himmelriket under denna tid. Men vi vet med oss att
katastrofala inspelningar inte sällan resulterar i riktiga
fullträffar. Se bara på Francis Ford Coppolas Apocalypse Now
och Oliver Stones Patrioten. Och absolut inte att förglömma
detta alster då.
Ett starkt moment som tillför en ödslig men samtidigt ganska
tilltalande stämning är dess utseende. Scenografin är smått
fantastisk och söderhavsöarnas skönhet och vilda uttryck
nyttjas på allra bästa sätt. Visst är det vackert men man ges
också intrycket av att de snart kommer dö om de inte lyckas ta
sig ifrån ön. Under de scener där de bägge herrarna befinner
sig på havet förmedlas också en riktigt otäck känsla.
Tillsammans med det nästan skräckingivande och bitvis
obehagliga soundtracket som består av stråkar, cellos och
andra skräckbetonade toner så slår deras lidande på en med en
ofantlig kraft. Det är starkt och känns onekligen ganska
realistiskt.
Toshiro Mifune och Lee Marvin - filmens enda skådespelare var
ett oslagbart val, de är definitivt en helt lysande
kombination. Deras udda och fientliga relation porträtteras
trovärdigt av bägge aktörer. Toshiro Mifune levererar ett
fullkomligt strålande framförande som hör till en av filmens
starkaste punkter. Enbart hans insats är en direkt anledning
för att se filmen. Mifunes karaktär är i mitt tycke både
snäppet intressantare och något mer välspelad men det går
knappast att förneka att de bägge är perfekt formade för
varandra. De kompletterar varandra på ett smått magiskt vis.
Deras kulturella skillnader och annorlunda tankesätt framförs
helt klockrent, och det trots att filmen är så pass fattig på
dialog. Det är deras ansiktsuttryck och kroppsliga handlingar
som berättar deras avsikter och ståndpunkter. Att både Lee
Marvin och Toshiro Mifune lämnar ett bestående uttryck kan jag
garantera. Vad som är så fängslande med dem är deras envishet
som ständigt leder till konfrontationer och detta är både
underhållande och tragiskt.
Slutet kom som en chock och jag var tvungen att spola tillbaka
för att försäkra mig om att jag verkligen sett rätt. Oväntat
är det och folks tycke för det varierar kraftigt då vissa
anser att det är helt genialiskt medan vissa finner det
amatörmässigt. Jag förhåller mig tveklöst till den första
skaran. Duell i Söderhavet är en av många förbisedd liten
pärla som hör till Boormans absolut finaste verk tillsammans
med Den Sista Färden. Det är en skickligt berättad historia
där Boorman gör en stark bedrift att hålla riktigt hög kvalité
genom hela speltiden, och detta i en film med oerhört lite
dialog. Mycket av detta beror på dess härliga utseende och
välslipade skådespeleri. En historia som är lättsinnig,
samtidigt sorglig och berörande. En stark rekommendation.
|