Kanske, för min del, den knasigaste martial arts-filmen jag sett från Thailand (givetvis har Thailändarna gjort många bisarrare filmer än den här, men inte i samma genre). Buffel-western-thaiboxning-fyrverkerikrigs-slapstick-drama. Typ. Fast med en menstruations-sidohandling och onda trollkarlar. Allt i 1910-talets Thailand.

Actionscenerna var väldigt ojämna och regissören Chalerm Wongpim hanterar inte fighting-scenerna lika bra som vissa av sina thai-kollegor (till exempel Rittikrai eller Prachya Pinkaew), men fortfarande skönt överdrivna slow-motion-orgier med huvudkickar och vilda stunts. Många scener där vår hjälte hanterar fyrverkeriraketer och använder dom både för att speeda upp trävagnar, demolera hus, flyga på själv och bara vara allmänt explosiv med.

Dan Chupong gillar jag verkligen, men mystiskt nog ser han säkert 15 år yngre ut här än i Born to fight. Hur nu det har gått till. Roligt med Panna Rittikrai i en mindre roll också. Hård snubbe. Leo Putt spelar skurken och lyckas på något sätt blanda grov lyteskomik i form av harmynthet med en jävligt charmig utstrålning och någon form av politiskt okorrekt slapstick humor som faktiskt fungerar. Nu måste jag se hans nya film, The Sperm, där han spelar en rockmusiker som onanerar för mycket och vars spermier förvandlas till mini monsterkopior av honom själv som dessutom… verkar det som… tas över av utomjordingar som vill erövra vår kära planet.

Samart Payakarun som trollkarlen Singh och hans bisarra demonvänner, apan och… nåt annat (spelad av människor givetvis) livar också uppstämningen rejält.

Dessutom, typiskt thailändsk, så dyker det upp grafiska splattersekvenser med avhuggna lemmar, blodfontäner från halsar och exploderande ryggar. Allt med ett ohyggligt gott humör. Musiken är mestadels traditionell thailändsk folkmusik som passar utmärkt till lantidyllerna som hela filmen utspelar sig i.

Vetten fan vad jag ska skriva egentligen… den var så konstig. Men försök se filmen någon gång när ni får tillfälle till det. Eller så drar ni er magic mushrooms istället. Det kvittar nog.

Av: Fred Andersson (Inlagd: 2007-12-06)