Då Zhang Yimou hör till den skara regissörer som jag värderar riktigt högt av dagens filmskapare så var förväntningarna givetvis på topp inför hans senaste swordplay/drama, Flying Daggers. Med ett gediget team, både framför och bakom kameran, och med hans senaste succé Hero i baktanke så var något annat än förhoppningar om ett lyckat verk otänkbart. När det längre fram började dyka upp omdömen lite här och var så anade jag att världens kritikerkår stod splittrad gällande alstret. Vissa höjde den till skyarna medan andra valde att smutskasta den på grund av sin tomhet. Det sades att filmen var utan djup och avsaknaden på detta resulterade i en överdådig film utan substans. Men skulle inte en alldeles för invecklad story stjälpa produktionen istället för att medföra något gynnsamt? Efter att själv bevittnat skapelsen så hyser jag starka tvivel gentemot en mer komplicerad handling. Ibland kan en enkel och okonstlad story vara mer än tillräckligt.

Året är 859 e.Kr och politisk oro råder i landet. Den en gång så prominenta Tang-dynastin (618-907) befinner sig i krisläge då dess kejsare är oförmögen att styra och regeringen är korrumperad. Till följd av de hårda tiderna så bildas flera rebellarméer runt om i landet. Den som anses vara det största hotet mot makthavarna är organisationen som bär namnet ”De Flygande Knivarna”.

Två polisbefäl, Leo och Jin, får i uppdrag att störta ”De Flygande Knivarna” genom att tillfångata deras nye ledare. Men att nästla sig in i gruppen är besvärligt och de bägge är tvungna att smida en vattentät plan. I ett lokalt glädjehus uppträder den bedårande, blinda kvinnan Mei, och hon misstänks vara dotter till ”De Flygande Knivarnas” grundare. Genom att arrestera henne och därefter simulera en fritagning förväntar sig Leo och Jin att Mei kommer att föra dem till rebellernas gömställe.

Flying Daggers är ingen renodlad actionfilm, utan den förhåller sig minst lika mycket till dramagenren. Vad som presenteras för oss är en klassisk kärlekshistoria som relativt snabbt blir filmens essentiella drivkraft, med scener som rör uppdraget att kuva ”De Flygande Knivarna” endast inklämda några enstaka gånger. Politiken är alltså inte Flying Daggers vitala del, utan blir efterhand mer en bihandling som återkommer till och från. Att kärleksintrigen i sig inte är särskilt revolutionerande tycks ha gett folk en anledning att uttrycka sitt missnöje, men för min del är det oväsentligt om storyn är nyskapande eller inte. Det viktiga är naturligtvis vilken påverkan den har, och om den förmår att beröra med tillräcklig slagkraft för att man ska strunta i originalitet. Personligen tycker jag att Yimous framställning är häpnadsväckande, han har sannerligen satt sin personliga prägel på historien och har därefter skapat ett hjärtknipande drama. Sällan har en så pass simpel grundstory alstrat sådan energi.

Två komponenter som bidrar med den ovan nämnda energin är utseendet och karaktärsskildringarna. Flying Daggers är tekniskt briljant, inget snack om den saken. Det är en ytterst tilldragande och uttrycksfull upplevelse som påminner mer om en organisk tavla än en ordinär spelfilm. Den är inte fullt så storslagen som Hero (en film man omöjligt kan låta bli att jämföra med) men imponerar likväl med sin majestätiskt naturliga skönhet. Miljöerna är sannerligen praktfulla och det utsökta fotot understödjer det enormt färggranna äventyret. Bortsett från Hero så var det inte sedan Yimous vemodiga, men underbara, Vägen Hem som jag har fått ta del av sådana påfallande färgkombinationer och pittoreska omgivningar.

Vi blir i Flying Daggers även bortklemade med tre, rysligt spektakulära framträdanden, och dessa bidrag är på alla sätt och vis mycket betydelsefylla. Zhang Ziyi har jag troligtvis inte uppskattat så här mycket sedan hennes utomordentliga prestation i Yimous, Vägen Hem, en film som jag i sanning tror att hon aldrig kommer att kunna toppa i form av utstrålning och naturlig närvaro. Wong Kar Wais 2046 och den nu recenserade Flying Daggers är nog de enda rivalerna. Det kändes, som omväxling, skönt att återigen se henne le. Detta är något hon har fått alldeles för några tillfällen att göra i de senaste årens produktioner. Takeshi Kaneshiro, en man som jag har en rätt så vacklande syn på, innehar en av filmens två största roller. Att det är ett glänsande uppträdande han gör är det ingen tvekan om. Han kompletterar Zhang Ziyi bra och gemensamt skapar de filmmagi. Att inte berömma Andy Lau för sin insats vore i sanning att häda. Andy som under de senaste åren har börjat vara något av en favorit visar återigen sin mångsidighet inom karaktärsgestaltningar. Vad mer behöver nämnas förutom att dessa tre verkligen visar vad kvalitativt skådespeleri innebär?

Ching Siu-Tung, en av mina favoritkoreografer, ger prov på ett fantastiskt kunnande i och med filmens bataljer. Striderna är framförda i ett förvånansvärt harmoniskt tempo. De kan kanske lättast jämföras med drömlika scenarion där helheten stärks av kraftfullt, tilltalande färgkombinationer, och ljudeffekter som har en rogivande verkan på alla kroppens sinnen. Det är definitivt inte traditionell kung fu och känns heller inte riktigt representativ för typisk wu xia. Det lugnande intrycket som ges för istället tankarna till en förtrollande dans. Ja, dans är verkligen rätt benämning. Det är framförallt två inslag som gjorde mig otroligt hänförd. Jag tänker då på sammandrabbningen i bambuskogen vilken är helt förträfflig i alla avseenden. Gravitationsfria rörelser i grönskimrande natur i sällskap med Shigeru Umebayashis ljuvliga toner bildar en komplex stund som för min del hade kunnat vara hur länge som helst. Det andra fascinerande bidraget är en duell i slutstadiet av filmen som övergår från höst till vinter. Det är en scen som förmedlar rå styrka och intensitet, samtidigt som den är bländande vacker att betrakta. Angående striderna så kan jag omöjligt finna några svagheter.

Jag tänker inte fortsätta traggla om hur utmärkt Flying Daggers är, det är tillräckligt många andra som redan har gjort det. Flying Daggers är helt enkelt en jäkligt bra film, med få brister. Ta och se den, om ni inte redan har gjort det. Men glöm för all del inte bort att kolla upp Zhang Yimous övriga filmografi, annars går ni miste om ett antal mästerliga produktioner.

Av: Peter Nilsson

En, gällande själva filmen, utmärkt utgåva som tyvärr, men inte särskilt förvånande saknar vettigt extramaterial. Bilden anamorfisk widescreen 2.35:1 är skarp, tydlig och framhäver filmens vackra färger. Ljudet (Mandarin DTS) har jag inga som helst invändningar mot. En bra utgåva helt enkelt, men jag skulle vilja se mer extramaterial vilket inte borde varit alltför svårt att få tag på.