Andra världskriget och Hitlers tredje rike faller långsamt mot sin plågsamma död. I sitt labb så arbetar en mycket tystlåten Doktor Frankenstein, tills att soldater stormar in och tar hans huvudprojekt - ett hjärta som aldrig kan dö, och som tidigare suttit i det berömda monstret. Hjärtat fraktas via ubåt till Japan där det göms undan... och faller i glömska. Frankenstein Conquers The World har startat.

Ett tjugotal år senare så arbetar den tokkäcke amerikanske forskaren James Bowen, som charmar japanska damer på löpande band, men främst är där för att arbeta med de radioaktiva skador och mutationer som skett efter den fasansfulla atombomben över Hiroshima. Han arbetar tätt med den lätt ostabile Dr Kawaji (Tadao Takashima) och den söta och smarta Dr Togami (Kumi Mizuno). Men mystiska saker händer i trakten och en konstig, missbildad pojke med låg panna och hungrigt uppseende syns i mörkret. Och han växer. Och växer.

Till slut lyckas man fånga denna mystiska pojke och finner att är produkten av Frankensteins fortsatta forskning. Han är i stort sett odödlig, hugger man av en arm så får den ett eget liv till exempel. Till slut så växer han sig till ja... Godzilla-storlek och smiter och börjar utöva ganska harmlös djävulskap runt om i landet. Detta är naturligtvis inte acceptabelt och militären vill DÖDA DÖDA DÖDA, vilket forskarna motsätter sig.

MEN... ett mystiskt underjordiskt monster, mer känt som Baragon, med självlysande horn och hungrigt som fan (det äter bland annat hästar) börjar utöva våldsamheter, förstöra byggnader och orsaka mystiska jordbävningar. Tyvärr så förstår inte alla att det faktiskt rör sig om två olika monster och Frankensteins monster får skulden för allt. Tills det är dags att bevisa motsatsen givetvis...

Det är blandade åsikter rent allmänt om denna film, men precis som King Kong Escapes så är det nästan en perfekt matinéefilm med en historia som har bra driv, välspelad och faktiskt otroligt bra specialeffekter för att vara en film från den här eran och genren. Inoshiro Honda är på topp, med snygga tagningar och som utnyttjar hela budgeten till att få filmen att se väldigt påkostad ut. Den stora nackdelen är egentligen att det inte är tillräckligt med stadsförstörelse. Monstrerna rör sig mest på landsbygden och bergsområden, när vi så gärna vill se dom promenera genom höghus och få japanska människor att ställa sig och peka mot skyn och sedan springa som fan. Men de miniatyrscener som finns är otroligt bra gjord, på gränsen till att det är svårt att se skillnad på verkligheten och vad som är fejk. Man har också lyckats få in människor i miniatyrlandskapen, vilket se riktigt bra ut.

Skådespelarna är bra och jag kanske är den ende mannen på jorden som verkligen gillar helylle-amerikanen Nick Adams (bara namnet!). Han kanske inte är något stor skådis, men är en perfekt kontrast till de mer seriösa japanska skådespelarna och väger upp på ett utmärkt sätt. Jag har velat fram och tillbaka om Koji Furuhata är jobbig eller sevärd som monstret, och jag har inte kunnat komma med något tillfredställande svar. Å andra sidan så tycker jag hela Frankensteins monster-karaktären är jobbig och dryg, men ändå... på nåt sätt... så finns det något otäckt över honom. Speciellt i vissa närbilder av ansiktet. Men nej, i fortsättningen föredrar jag nog ändå hederliga gummidräkter. Vilket för oss till herr fladderöra själv, Baragon. Det är ett snabbt, aggressivt och roligt monster som kämpar hejdlöst för sin överlevnad. Även om utseendet gränsar till fånigt så vinner han till slut på mycket charm och fighting-teknik.

Något som jag tycker är lite ovanligt är att man talar så öppet om atombomben över Hiroshima. Personligen tycker jag det mer har antytts i tidigare kaiju-filmer, men här har man till och med rekonstruerat bomben i inledningen av filmen och visar en färgglad rökpelare som förstör lite höghus. Jag har bara sett den japanska versionen, men jag vet inte om snacket om bomben är ändrat i den amerikanska - men det skulle inte förvåna mig.

Filmen har också världens mest oväntade inslag av jättebläckfisk, vilket jag än idag skrattar åt (av ren chock givetvis) när jag tänker på. Faktum är att det på samma gång är helt absurt...och helt jävla perfekt. Inom kaiju-genren alltså.