Jag försöker i princip att få tag i det mesta Takashi Miike gjort, vilket visat sig inte vara det lättaste med tanke på att den här produktive herrn spottar ur sig ca. 5 filmer om året och regisserat totalt 60 filmer. Så det har verkligen visat sig att det INTE är bra att avguda en regissör. Som sagt, för det första är det väldigt svårt/dyrt att leta upp alla filmer som finns på marknaden. För det andra blir man väldigt, väldigt besviken om det dessutom visar sig att filmen inte är bra. Så är fallet med Full Metal Yakuza. Tänk bara tanken! Takashi Miike, Robocop och givetvis ultravåld. Succén är ju ett faktum. Men inte! Full Metal Yakuza faller på alla plan. Vad som på papperet verkar intressant blir här på film bara tråkigt. Miike brukar vara nyskapande och orginell, men i den här rullen kunde jag inte hitta något positivt!

Som sagt, Full Metal Yakuza är en japansk version på Paul Verhoevens numera klassiska Robocop. Givetvis har Miike slängt in några egna kort i leken. Men ändå så faller huset rätt snabbt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som var dåligt med FMY. Och att filmen är direkt inspelad för den Japanska videomarknaden hjälper ju inte filmen på traven precis. Kvalitén är dålig, skådespelarna (förutom Ren Osugi och Takeshi Caesar) verkar gå på rutin och specialeffekterna är faktiskt riktigt dåliga. Ett par roliga splattersekvenser finner vi dock samt en hel del meningslös slapstick. Och man känner direkt att filmen är regisserad på rutin. I fall som Rainy Dog, Visitor Q, Dead or Alive och Blues Harp känner man direkt närvaron och hjärtat i filmen. Men ICKE!

Hade det inte varit för Miikes namn i förtexterna och till viss del, en "originell" och sjuk idé, hade filmen bara fått en 1a. Men ibland lyser geniet Miike igenom och därför väljer jag att ge filmen en svag 2a i betyg. Summering. Allt Takashi Miike sätter fingret på, är inte guld!

Av: Stefan Johansson

En ny version av filmen har nyligen släppt i England och den är verkligen att föredra framför den genomusla utgåvan från Asian Film Network som jag har i mina ägor. AFN-utgåvan lider verkligen av dålig överföring och stundtals känns det som att titta på en bootleg-kassett från Thailand. Givetvis är filmen inte anamorfisk och den återges endast med Dolby Digital 2.0. Plus däremot är att filmen är helt ocensurerad. Vi bjuds endast på några futtiga trailers, vad det gäller extramaterial, bl.a. Miike's Blues Harp och Daniel Chan's Slow Fade.