|
Här sitter
jag, nästan två timmar efter att ha tittat på ”Kekixili
Mountain Patrol” i hopp om att kunna pränta något läsvärt. Det
är dock svårt att beskriva filmen med ord då starka känslor
fortfarande är i omlopp och tankarna hellre riktas mot Ritai
och hans män än tangentbordet.
”Kekixili Mountain Patrol” är en verklighetsbaserad berättelse
som utspelar sig i Tibets ogästvänliga ödemark. Kekexili,
regionen som är den tibetanska antilopens "Chiru" hem var
under en tid skådeplats för en hänsynslös slakt. Antiloper
dödades i tusental av tjuvskyttar som gjorde en rejäl vinst på
djurens dyrbara päls. Under en period av 5 år minskade stammen
från 1 miljon till 70,000.
Utan statligt stöd bildades 1993 en grupp av tibetanska
volontärer med målet att patrullera Kekexili och sätta stopp
för tjuvskyttet. En journalist, Ga Yu, från Beijing gav sig ut
tillsammans med den frivilliga styrkan på en 17 dagar lång
resa ledd av Ritai, en före detta militär som tillsammans med
sin lilla skara män var beredda att offra sina liv för att
bevara den kvarvarande stammen av antiloper. Historien
publicerades i Kina 1997 och den här filmen berättar om den
sista patrulleringen i Kekexili.
Efter en stark inledning där tjuvskyttar efter att ha uträttat
sitt jobb, kallblodigt avrättar en av volontärerna så inser
man snabbt att det här inte kommer vara en särskilt angenäm
upplevelse. Vi kastas därefter in i en snar framtid där den
mördade mannen begravs och Ga Yu, den kinesiske journalisten
anländer till den vackra, nästan pittoreska tibetanska bergsby
som är tillhåll för den grupp frivilliga som patrullerar
Kekexili. Merparten av den resterande historien är
fascinerande men oerhört skrämmande och hjärtknipande.
Det är en rak och okonstlad story som inte går någon karaktär
på djupet. Ändå är det en film som är känsloladdad till tusen.
Avsaknaden på tillgjord dramatik medför realism och ett
tilltagande engagemang som ständigt växer och som tillslut
kulminerar i en flod av olika sinnesstämningar. Jag är
evinnerligt tacksam för bristen på försköningar av de
inblandade. Deras stordåd berör tillräckligt utan stiliga tal
som berättigar dem att agera som de gör. Man inser ändå att
deras kamp för djuren betyder mycket. Blir de inte offer för
en fientlig gevärskula så utgör olidliga snöstormar,
kvicksand, överansträngning i den tunna luften och brist på
mat påtagliga livsfaror. Att de därtill finansierar sina
”expeditioner” på egen hand gör det inte mindre aktningsvärt.
Att starka vänskapsband knyter samman gruppen är tydligt, ett
avsked för dem betyder mer än ett trivialt ”hejdå”. Här är
risken stor att avskedet varar för evigt. Rollistan består
främst av tibetanska amatörer, dessa hjälper att förmedla
äktheten som genomsyrar produktionen. Vi slipper alltför
mycket sentimentalt snack, kamratskapen lyser solklart genom
aktörernas förträffliga agerande. Det är naturtroget och
dialogerna känns tvättäkta. Kommentarer som ”vi begraver över
10.000 djur om året” håller sig kvar i medvetandet länge. Man
kan kanske ifrågasätta männens tillvägagångssätt för att
pressa misstänkta på info, det kan tyckas hårt men efter att
ha bevittnat stora områden, där hundratals kadaver vittnar
till vad som skett så förstår man den ilska som gror inom
männen.
Cao Yu har fångat Tibets landskap perfekt. Vyerna blir en
förening av storslagen skönhet och samtidigt ett
skräckscenario. Det är en isolerad plats där kampen för
överlevnad ständigt råder.
Som ni säkert förstår så fängslas jag av det mesta i ”Kekixili
Mountain Patrol”. Jag frågar mig dock ett antal gånger när jag
ser den om filmen delvis målar upp den kinesiska ockupationen
av Tibet som något rättfärdigat. Det nämns inte i ord, men
frågan är hur man ska tolka de sista raderna där den kinesiska
regeringen äntligen har utlyst Kekexili till ett skyddat
område och att det nu läggs resurser på att bevara antilopen.
Det är självklart positivt i sig, men man får känslan av att
tibetanerna framställs som oförmögna att skydda djuren utan
Kinas hjälp. Det finns alltså lite innehåll att betvivla, men
i helhet så fördärvar inte dessa små partier.
För detta är i grund och botten ett sant mästerverk. Sällan
har jag berörts så mycket som av Ritai och hans mäns öden.
”Kekexili” träffar djupt och hårt. En stark berättelse
fulländad i filmform som visar att simpla medel ibland funkar
bäst. |