Love Letter var min andra upplevelse av Shunji Iwai, en regissör som visat sig hysa en enorm talang. All About Lily Chou Chou hörde till min invigning bland hans verk och gjorde ett enormt intryck på mig. Jag har sällan erfarit en person som kan tillföra så mycket äkta känslor till film, och för mig håller han sig tveklöst i toppskiktet bland filmskapare. Trots att Lily Chou Chou fängslade mig som få filmer lyckats med så var mina förväntningar inte direkt skyhöga inför Love Letter. Det var för mig den av hans filmer jag hade minst hunger efter, anledningen var att jag för tillfället ansåg att den tillhörde hans minst intressanta skapelser. Självklart hade jag fel, Love Letter må kanske inte nå upp i samma klass som All About Lily Chou Chou, men det är en vacker, mysig och allmänt tilldragande liten film som ni inte bör gå miste om.

Handlingen som är förvånande simpel kretsar kring Hiroko, en ung kvinna som efter två år fortfarande plågas vid minnet av sin döde fästman. När hon besöker hans moder efter den årliga minnesceremonin bläddrar Hiroko igenom hans gamla årsbok från skoltiden. Hon hittar där hans gamla adress och i ett försök att lätta sin känslor skriver hon ett brev vilket hon skickar iväg till hans gamla bonad. Hon är dock medveten om att ett svar aldrig kommer anlända. Så händer det en dag, att det som inte borde vara möjligt sker. Hiroko får svar av en person vid namn Itsuki Fuji, samma namn som hennes fästman bar.

Love Letter är en charmerande, tankeväckande och välspelad film. Vid första anblicken verkar det vara som vilken kärlekshistoria som helst, men sanningen är att denna berättelse inte liknar mycket som skådat dagens ljus. Den går också, trots att det inte alltid är så uppenbart, in på en rad ämnen som får en att fundera långt utöver det att sluttexterna rullat färdigt. Det är nog inte helt fel att säga att själva huvudtemat kretsar kring döden, det mesta involverar ju trots allt Hiroko's döde fästman. Tro nu bara inte att hela filmen går i dyster ton, under vissa stunder är det snarare tvärtom. Vi bjuds aldrig på någon direkt humor men däremot en rad något muntrare scener som får en gott humör. Jag fann denna mix av sorgsna och glädjefulla moment ganska tilltalande, det var en härlig variation som aldrig tråkade ut en.

Filmens starkaste drivkrafter, nämligen skådespelarna, var strålande. De ledande aktörerna är alla mycket övertygande och ger prestationer som känns både närvarande och realistiska. Speciellt Miho Nakayama som spelar Hiroko lyckades fängsla mig på ett alldeles eget sätt, genom att bara yttra några få ord lyckades hon få mig tårögd, hennes agerande var så äkta som det möjligtvis kan bli på film. Jag kan innerligt inte förstå varför hon inte getts fler större roller då det mesta hon medverkat i är tv-producerade verk. Skådespelarna är som sagt de som styr filmen och tillför så mycket liv och känslor att utan dem tror jag kvaliten hade sjunkit avsevärt.

Två andra punkter som, om än inte är lika viktiga som skådisarna, bidrar till den fantastiska stämningen är scenografin samt det utmärkta soundtracket. Shunji Iwai har inte bara en enorm berättarförmåga utan även ett sinnrikt öga för detaljer och utseende. Nästan varje scen består av förtrollande bildkompositioner, stillsamma och harmoniska. De snöiga landskapen glänser som silver och är så oerhört vackert att skåda för ögonen. Musiken av Remedios är perfekt sammanfogad med bilderna, ljudspåren är till den största delen ganska lugna och påminner väldigt mycket om den underbara Joe Hisaishi's sköna toner. Musiken hjälper till att lyfta upp vissa scener en extra dimension och resultatet är självklart superbt.

Love Letter är en film som lider av ytterst få brister, de är faktiskt inte ens värda att nämna. Shunji Iwai har som den skickliga regissör han är lyckats skapa en film som både underhåller och berör på att starkt plan, med magnifika rollprestationer och ett utsökt foto höjs stämningen ytterligare och resulterar i något som jag tror de flesta kommer finna något nöje i. Jag kan inte garantera att det är en film i allas smak, det är på tok omöjligt men jag är tämligen säker på att merparten blir nöjda efter att ha skådat detta fina konstverk.

Av: Peter Nilsson