År 1986 startar jakten på en av Sydkoreas värsta seriemördare då en rad mord begås, alla offren är kvinnor och mördaren slår enbart till när det regnar. Den lokala polisen kopplas på fallet och Park Doo-Man är en av de ledande inom gruppen. När tiden går och de inte finner några säkra ledtrådar plockar de in varenda man som kan tänkas vara skyldig, dessa behandlas sedan på ett inte alltid så bra vis. Desperata som polisen är försöker de intala de anhållna om att det verkligen är de som är gärningsmännen. Snart anländer dock en specialutbildad polis från Seoul vid namn Seo Tae-Yoon till byn och han vägrar att ge upp innan rätt man är gripen. Samtidigt är inte livet på polisstationen det bästa, olika viljor vill styra utredningen och samarbetet mellan dem är på väg att brista. och när som helst kan ett nytt mord begås.

Eftersom det talades mycket väl om denna film överallt så blev jag givetvis ganska intresserad av att se den. När dessutom Song Kang-ho skulle medverka bidrog detta till ytterligare förväntningar. Att den skulle uppfylla alla hyllningar var jag dock ganska tveksam till, det är sällan som sådana faller mig i smaken. Föga rätt hade jag i detta då mitt tycke till denna film steg långt över de förväntningar jag hade. Memories of Murder är en i det stora hela felfri produktion som visar det absolut bästa ur filmskapande. Att historien är baserad på en verklig händelse som inträffade mellan 1986-1991 lyfter den bara till en starkare upplevelse som är svår att glömma, även långt efteråt. Utan att överdriva vill jag påstå att detta är bland det bästa som nått mina ögon på år och dagar, ja den är verkligen så fantastisk.

Berättartekniken i Memories of Murder är lysande. Medan det emellertid är tomt på våldsamheter så beger vi oss in i Park Doo-Man och Seo Tae-Yoon's sökande efter mördaren, hur de utvecklas som personer under filmens gång och hur samarbetet mellan dem funkar. De båda förändras markant och framåt slutet blir det verkligen tydligt. Park Doo-Man inleder undersökningarna som en tämligen slarvig person, han och hans kollegor verkar inte lägga någon större vikt på att finna den riktiga mördaren utan suktar mer efter att hitta någon som de kan lägga anklagelserna på. Sättet han behandlar människorna han förhör på är kanske inte alltid det bäst lämpade, metoderna han använder är nämligen sådana som fysiskt våld och rena hotelser. Detta ändras dock då Seo Tae-Yoon dyker upp, som den bättre utbildade polis han är kräver han en ordentlig utredning och han brinner för att haffa den riktiga tjuven i dramat. Såklart uppstår det en del kontroverser mellan de båda men med tiden lär de av varandra och börjar båda ifrågasätta sig själva om deras tillvägagångssätt är det bästa.

Det kanske inte låter vidare intressant men det är slående karaktärsskildringar vi bjuds på och de lyfter hela produktionen till oanade höjder. Sällan har jag skådat skådespeleri av detta slag och Song Kang-ho visar återigen varför han är Koreas främsta skådespelare och en av mina personliga favoriter världen över. Song Kang-ho har en fantastisk förmåga att förmedla känslor via ansiktsuttryck, han har en djup närvaro som ger en träffsäkerhet svår att slå. Dessutom är han en väldigt omväxlande skådis, han hanterar komiska roller superbt vilket han bevisar genom sin underhållande medverkan i The Quiet Family samtidigt som han kan spela skoningslös hämnare i Sympathy For Mr. Vengeance som är en prestation man inte glömmer i första taget. Som sagt, han är en rutinerad aktör som uppenbarligen kan ta sig an vad som helst utan att misslyckas, definitivt ett namn att hålla ögonen på. Kim Sang-kyung levererar även han ett tätt och stabilt agerande från den första till sista filmruta han syns i. För mig är han ett helt nytt namn vilket också kan bero på att han är relativt ny inom filmbranschen. Måste jag plocka ut det bästa från filmen så blir det utan större eftertanke just skådespeleriet, flertalet scener gjorde mig tårögd och vittnar inte det om kvalitativt agerande så vet jag inte vad det är.

Många frågar sig nog om inte spänningen avtar eftersom man redan från start vet att mördaren aldrig fångas. Även jag var tveksamt inställd till detta innan jag själv sett den, för hur lyckas man bygga upp en film utan något riktigt slut på historien? Allt jag kan säga är att Bong Joon-ho har gjort ett förträffligt arbete och det är inte svårt att tänka sig vilken oerhörd tid och tanke han måste ägnat detta projekt. För spännande, det är den sannerligen, själv satt jag som fastnålad speltiden igenom, trots att jag kände till utgången så var det länge sedan jag kände en sån nervositet och krypande känsla inom mig. Denna känsla varade ända fram till det ypperliga slut som nog måste vara ett av de bästa jag sett på år och dagar, jag kan omöjligt påstå att den kunde slutat bättre. Det ligger också en enorm eftertanke i filmens estetiska delar, ljussättning, scenografi såväl som foto är av världsklass, det är rått och grått men ändå utsökt med en stämningsfull miljö som växlar mellan mörka landskap vilka ger än känsla av misär medan andra stunder är fyllda av ljus, starka färger och en känsla av hopp. Vackert och stämningsgivande minst sagt. Kameraarbetet är ganska simpelt men ändå effektfullt och är även det en bidragande faktor till filmens läckra utseende.

Ja som ni förmodligen märkt av min alltigenom positiva recension så är detta en film jag verkligen gillar, men gillar är egentligen ett alldeles för svagt ord för att användas i detta sammanhang. Memories of Murder är ett brilliant stycke film som visar tecken på enorm kunskap hos alla inblandade, att den skildrar verkliga händelser gör den bara mer känsloladdad och jag kan garantera att det inte är en film som ni lätt glömmer. Bilderna av den varar länge efteråt och det är svårt att inte fundera på vad som sedan hände med mördaren. Ett oförglömligt stycke film helt enkelt och en stark rekommendation till alla er som vill ta del av en mörk händelse i Koreas historia. Underbart.

Av: Peter Nilsson