|
Detta är
förvirrande, men jag har alltid fått för mig att Mission
Hunter 2 är regisserad av Panna Rittikrai (mer känd för
påkostade Born to fight), men andra källor säger att det är en
snubbe vid namn Chartchai Maliwan (som verkar ha regisserat
den kommande Deadend, vars trailer ger mig ståpäls). Så jag
vet faktiskt inte, och jag kan tyvärr inte thai (ännu) och har
svårt att läsa de thailändska förtexterna...
I alla fall så börjar filmen med en explosiv jakt genom
djungeln. Det sprängs och skjuts och en livrädd man bär på ett
viktigt paket. Ett paket som innehåller "The Golden Stone",
vad nu det är, men det är värdefullt och mäktigt. Givetvis
blir han tillfångatagad av gerillan som jagar honom, men
lyckas gömma stenen innan han blir fasttagen.
Ett bra tag sedan så har en stillbild på mannen i fånglänger
slunkit ut och Pratuang (enligt rykten spelad av Rittikrai,
fast jag känner inte riktigt igen honom) ska rädda honom
tillsammans med lite specialinhyrda hjältar, bland annat en
tok-kung fu-galen lokal guide och en vit muskelman, Nate
Harrison, på typ tre meter och Burt Reynolds-mustasch. Ja, och
den fångade mannens dotter också.
Så in i djungeln beger man sig, och massor av faror möter dom.
Först ut är "The Black Ghosts", ett folk som har målat sig
svarta och med krigsmålningar och som är väldigt arga,
våldsamma och duktiga på kampsport. Sedan följer en zombie
(som påminner mer om Rittikrai) som är i stort ett
oövervinnerlig och sist, men absolut inte minst, den enorma
gerilla-armén som är till för att dödas på massor av olika
sätt. En av skurkens toppmän är en ung Tony Jaa, som får
tillfälle att visa sina talanger i en sekvens. Coolt.
Panna Rittikrai har gjort mellan 40-50 långfilmer sedan
åttiotalet. Alla med absurt mycket stunts, våld, kampsport och
stuntmän i alla rollerna. Jag vet inte från vilket årtioende
Mission Hunter 2 är ifrån, kanske väldigt tidigt nittiotal
eller sent åttiotal. Som vanligt i Pannas filmer så utspelar
dom sig oftast på landsbygden och väldigt traditionella när
det gäller religion och traditioner. Humorn är enkel och
karaktärerna är ännu enklare. Sensmoral och replikskiften är
naiva, men utan att bli töntiga, kanske för att filmerna lyser
av sån äkta glädje och underhållning? Man stör sig inte i alla
fall.
Det fightas givetvis mycket, hårt och länge. Och gärna längre
än man kunnat hoppas på. Striden mot de svarta spökena är
först kort och intensiv, sedan så flyr alla och där skulle det
ha slutat i en vanlig film - men sedan så dyker ett "spöke"
upp igen och förklarar att nu ska våra hjältar få spö och
sedan är det en ännu större och coolare strid. Rittikrai får
till ett enormt flöde mellan slow-mo och normal fart i
fighting-scenerna och oftast slutar det med att stuntmännen
slänger sig hejdlöst bakåt, gör nån snurr eller två och slår
ner våldsamt i backen - utan vajers och andra hjälpmedel
naturligtvis. Striden mellan Tony Jaa och en av hans polare i
gerillalägret visar hur jävla duktig karln är. Här börjar det
redan andas Ong-Bak och det ser ut att göra ont, både i slow
motion och i normal hastighet. Jag vet fan inte hur dom gör
för att inte bli allt för skadade...
Finalen är fenomenal. Det är som om man korsat en talangfull
Bruno Mattei med ja, Sammo Hungs Eastern Condors, fast inte
med lika fet budget givetvis. Det är ett vanligt djungelläger
och givetvis sprängs det i bitar samtidigt som folk skjuts med
feta squibs och fighter pågår i alla hörn. Lysande.
Jag inser ju att finsmakare kanske inte uppskattar sånt här.
Det är primitivt. Väldigt primitivt. Men så otroligt kul och
charmigt, välgjort och intensivt att man bara inte kan låta
bli att se klart på filmen. Tyvärr, som vanligt, så är VCD's i
uselt tillstånd, och Panna är ju en kille som vet hur man ska
rama in en bild, vilket gör att här så försvinner mycket på
sidorna och kvalitén i övrigt är som en andrahands VHS. Trist,
men vad gör man inte för lite b-action. |