|
Proklamerad
som Kinas första krigsfilm utan propaganda och Feng Xiaogangs
första tillskott i genren. Assembly är på många vis unik och
har av många följts med stort intresse, inte minst av mig.
Xiaogang, vars signum tidigare har varit alster med mörkare
humoristisk betoning tog ett kliv bort med eposet The Banquet
(2006), ett verk som fick mig att önska omedelbar tillbakagång
till Xiaogangs rätta element. Ändå verkade Assembly redan i
idéstadiet hoppingivande och jag förlät kvickt bakslaget med
The Banquet.
Året är 1948 och inbördeskriget i Kina skördar tusentals liv.
Gu Zidi, kapten för det nionde kompaniet i kommunistarmén
beordras att förhala fiendens offensiv. Positionen måste
försvaras till varje pris för att underlätta huvudarméns
omgruppering. Reträtt är enbart tillåten då samlingssignalen
ljuder. Om inte är Gu Zidi och hans kompani på blott 46 man
tvungna att kämpa mot fienden oavsett om det kostar samtliga
livet.
Underbemannade, och med brist på verkningsfulla vapen möter
det nionde kompaniet nationalistarméns (KMT) överlägsna
trupper. I ständigt krympande antal slår de tillbaka våg efter
våg av kraftfullt utrustade fiendeskaror, men förtvivlan gror
hos de återstående. Några ur manskapet påstår sig ha hört
signalen de alla väntat på, äntligen reträtt! Men Gu Zidi,
vars hörsel nästan gått förlorad efter en explosion är
övertygad om motsatsen och bestämmer sig för att hålla
ställningen. Ett ödesdigert beslut där alla utom Gu Zidi går
under.
Det är gråa, råa och allmänt jävliga förhållanden vi kastas in
i. Krigets förtvivlan är ytterst påtaglig. Avlägsnade lemmar,
litervis med blod, brända kroppar och andra ohyggligheter,
Assembly är under sin första timme osminkad och brutal, precis
vad realismen kräver.
Klivet från traditionella Kinesiska krigsfilmer är inte litet,
i Assembly är det soldaterna som sätts i fokus och inte saken
de slåss för. Kommunistpartiets ideologier skönmålas aldrig,
som seden vanligtvis bjuder med tappra orädda krigare,
ackompanjerade av pampiga stråkmarscher och hyllningssånger
till den stora ledaren Mao Zedong. I dessa män finner vi
istället rädsla, människan och dess självbevarelsedrift är för
första gången gestaltad. Oförädlat, och ett gediget drag av
Xiaogang som med Assembly når en ny nivå, i Kinesiska
sammanhang vill säga.
Jag är däremot inte fullt belåten. Filmens första timme är
vådligt intensiv, de ständigt avlösande striderna låter aldrig
karaktärerna träda fram i den mån som känns behövlig.
Krigsscenerna är imponerande ja, men filmens vitala aspekt ska
ändå vara individerna. Bekantar man sig inte med personerna
blir medkänsla svårinrättad. Extra trist med de lysande
birollsinnehavarna i åtanke. Hu Jun (Curiosity Kills the Cat)
och Wang Baoqiang (Blind Shaft) är båda färgstarka män och
förtjänar definitivt mer spelrum.
När första timmen passerat tar filmen en helt ny skepnad och
tempot faller drastiskt. Gu Zidi vaknar efter den förödande
striden upp på ett fältsjukhus där han blir misstroget bemött.
Det nionde kompaniet existerar inte längre på papper. Inga
dokument som kan styrka Zidis berättelse finns tillgängliga
och manskapet har helt enkelt placerats i facket ”saknade i
strid”. Hastigt kastas vi in i Koreakriget, Gu Zidi är
alltjämt plikttrogen och tjänstgör i armén fram till krigets
slut. Först då återvänder han till sitt hemland för att söka
upprättelse, en strävan att få ett statligt erkännande av hans
manskaps heroiska insatser gror starkare i hans sinne.
Långsamt, men ytterst välspelat av Zhang Hanyu. Andra halvan
är inte bara erfaret skildrad, det är först nu som gripande
element får verka fritt och intryck från föregående hetsiska
del kan i lugn och ro inhämtas. Med Hanyu i fokus blir det med
ens känslomässigt engagerande, karln sprudlar av talang och är
fullkomligt utmärkt som sargade veteranen Gu Zidi. Hans
enträgna kamp att hedra sina förlorade bröder är träffande, en
dyster bevittnelse.
Filmens avgörande brist är uppdelningen av de två segmenten.
En timmas intensiv krigföring följt av en timmas makligt drama
blir ojämnt och lite besvärligt att försona sig med. En
förening av dessa delar, rimligtvis hopknutna via tidshopp
vore garanterat gynnsamt.
Det framgår nog tydligt att Assembly inte är det mästerverk
jag önskat mig, men jag måste ändå poängtera att filmen till
övervägande del är fängslande och ytterst sevärd. Syftet med
recensionen (som kanske förefaller ganska avvisande) är att
understryka samtliga moment jag personligen skulle vilja se
korrigerade. Assembly är i övrigt tankeväckande och trots allt
tillägnad människorna i uniformerna. Bara det är skäl nog att
se filmen.
Härnäst återgår Feng Xiaogang till sina rötter med komedin The
Nobles, och kanske är det där han hör hemma? |