Det här är min första inblick i Kambodjansk film. Jag har tidigare sett röda khmerernas omänskliga folkmord återges i Roland Joffés lysande ”Killing Fields” (1984), vilket är en Brittisk produktion. Kambodjansk producerad film har jag inte förrän nu inte tagit del av. Landets filmindustri har ännu inte blomstrat, en av få aktiva regissörer är Rithy Panh, som utöver ”Rice People” har konfronterat sitt lands fruktansvärda historia med dokumentärfilmen ”S21 The Khmer Rouge Killing Machine” (2003). Där tas vi på en smärtfylld tur bakom murverken på en av Pol Pot-regimens ”arrester” där tortyr och avrättningar hörde till vardagen.

Rice People berör endast detta makabra ämne i en mardrömssekvens. Istället skildrar Rithy Panh en enkel bondefamiljs kamp för överlevnad. En kamp som avgörs av skördens avkastning. Filmen är baserad på en novell från 1967 med titeln Ranjau Sepanjang Jalan. Den skrevs av Shahnon Ahmad och utspelar sig ursprungligen i Malaysia. Rithy Panh flyttade handlingen till sitt fädernesland, Kambodja, slopade det religiösa stoffet och bevarade det dramatiska. Han vävde sedan in personliga erfarenheter i berättelsen. Han har själv uttryckt att novellen är något han kan associera med sitt egna liv.

I en avskild Kambodjansk landsbygd lever jordbrukaren Yong Poeuv (Mom Soth) och hans fru Yim Om (Peng Phan) tillsammans med sina sju döttrar. Familjen är utfattig och livnär sig helt och hållet på sina risfält. Flickorna har inte råd att gå i skolan utan bistår föräldrarna i hemmet och på fälten. De är älskade, men samtidigt en belastning. I brist på pengar är det hopplöst att få döttrarna bortgifta. Familjens fortsatta existens är beroende av en god skörd, minsta missöde kan innebära katastrof för samtliga familjemedlemmar.

När markerna är redo att brukas drabbas familjen omedelbart av motgångar. Yim Om blir biten av en kobra och behåller nätt och jämnt livet. Därpå är det Yong Poeuvs tur. En tagg sätter sig i hans fot och gör honom oförmögen att uträtta sitt dagliga arbete. Angelägen om familjens välgång gör Yim Om allt för att iordningställa risfälten, något som förorsakar psykisk belastning.

Det här är en simpelt upplagd historia. Simpel, likväl oerhört fängslande i sitt berättande. Vi följer den enkla människan i sina vardagliga bestyr. Deras värld är på och strax utanför risfälten, arbetet pågår dagarna i ända i en tillsynes ändlös omloppsbana. Att ständigt befinna sig i riskzonen och att aldrig kunna känna sig helt trygg är något som Rithy Panh förmedlar med en oerhörd övertygelse. Även dessa människors tankesätt tilldelas stort utrymme. Naturen behandlas respektfullt, det är dennes lagar som gäller och också den som avgör skördens öde. Invaderas fälten av skadedjur så är det människornas tillbedjan som är otillräcklig, eller så har de förargat gudarna genom felaktigt handlande. I Poeuv och Oms tillvaro vördas minsta risplanta med samma ödmjukhet som deras egna barn. Risplantan symboliserar liv och död, utan den är de dömda att gå under. Skildrandet är nästintill poetiskt, vackert men gripande, aldrig karikerat. Filmens intryck är alltjämt naturtroget och jordnära.

Samtidigt som filmen emellanåt är melankoliskt nedstämmande så utstrålar den även en oförädlad skönhet, landskapet fångas perfekt och skapar en levande tavla som ger andrum att glädjas mellan dystert allvarsamma stunder. Variationen är enastående och ger ett, känslomässigt mångsidigt intryck, något som i mina ögon stärker produktionens helhet. Den vidsträckta utsikten av omgivningen är ännu etsad i mitt huvud.

Vad som är imponerande med arbetet bakom såväl som framför kameran är att merparten av filmteamet består av amatörer som aldrig tidigare har sysslat med film. De flesta är Kambodjaner som utbildats på plats, likaså är alla skådespelare (med undantag för Mom Soth) nybörjare som har handplockats av Rithy Pan. Det är ett nästintill fläckfritt agerande, trots de inblandades ringa erfarenhet så är samtliga prestationer trovärdiga. Det är förmodligen deras okunnighet som förmedlar den äkthet som genomsyrar precis allt. Peng Phan som föreställer familjens moder förtjänar extra beröm för sin insats. Från plikttrogen mor förvandlas hon tydligt till ett psykiskt nervvrak som tappar all verklighetsuppfattning. Det gör ont att bevittna förändringen. Hon gör det helt enkelt så otroligt bra. En häpnadsväckande kvinna som jag gärna skulle se mer med.

Jag skulle oförtrutet kunna traggla vidare om ”Rice People”. Men det är lönlöst att fortsätta, istället tycker jag att ni snarast fixar ert exemplar av denna, kanske inte direkt uppmuntrande, men tragiskt intagande berättelse. Jag ser stora möjligheter hos herr Rithy Panh och fick av ”Rice People” precis vad jag föreställt mig… och det är jag tacksam för.

Av: Peter Nilsson (Inlagd: 2007-07-14)