Filmens berättelse handlar i grunden om något så trivialt och vardagligt som bröllop i Yasujiro Ozu's "Sent om våren" (Banshun) från 1949. Genom filmens gång får man följa Noriko (Setsuko Hara - återkommande skådespelare i Ozus filmer) och hennes far Shukichi (Chishu Ryu) vars liv består av inmönstrade rutiner. Medan Norikos vänner är sen länge gifta, eller omgifta, så är Noriko fortfarande ogift.

Filmen behandlar giftermålet ur många olika perspektiv men främst kring de moraliska skyldigheterna man har till denna livsbindande ritual. Noriko som till början anser att bröllop ska ske utav egen fri vilja får sedan böja sig efter utomstående krafter där bröllopets främsta argument är att fungera som något praktiskt och säkert. Men istället för att avsluta filmen med att ha ett svar på hur man ska förhålla sig till de moralfrågor som kretsar kring bröllop så lämnar Ozu en tänkande över dess effekt på människor.

Ozu visar även stor vetskap om att tala ett vackert bildspråk i "Sent om våren". I filmen så använder han sig ofta utav etableringsbilder som inte bara förekommer i början av scener utan som även dyker upp under och i mitten av scenernas gång. Dessa bilder är så välplacerade att det känns naturligt för dem att förekomma och man känner sig aldrig mättad utav någon slags naturromantik.

Denna filmen belyser delar utav vardagen på ett vis som jag finner unikt men ändå igenkännligt. Visst kan man som västerlänning ibland känna sig vilsen bland den japanska kulturen, speciellt i en scen där Noriko och hennes far tittar på Noh-teater. Här fångar kameran teaterns essens samtidigt som den drar fram en stämning kring de tysta nunnorna ibland publiken som nästan känns obehaglig.

Att Ozu också visar stor respekt för humor gör filmen ännu mer tillgänglig för alla delar av publiken.

Av: Linus Fredriksson (Inlagd: 2008-05-11)